In­te or­sa­ka li­dan­de

Åbo Underrättelser - - SOLSIDAN - Ruth Ill­man Re­li­gi­ons­ve­ta­re, ju­daisti­ker och fö­re­stån­da­re för Don­ners­ka in­sti­tu­tet

Amos Oz var för mig en av de störs­ta. Hans böc­ker sväm­mar över av bå­de fa­sci­ne­ran­de be­rät­tel­ser och tungt vägan­de livsvis­dom.

I dem dy­ker jag in i en rik, om­fam­nan­de och full­stän­digt unik språk­värld. Men här finns ock­så dju­pa, dyrköp­ta och drab­ban­de in­sik­ter om vad det in­ne­bär att va­ra män­ni­ska, att le­va i en kon­flikt­zon där vål­det fort­plan­tar sig från ge­ne­ra­tion till ge­ne­ra­tion och tröst­löst för­vand­lar hop­pet till cy­nism.

År­gång ef­ter år­gång av stu­de­ran­de som del­ta­git i kur­ser om kul­tur­mö­ten och re­li­gi­ons­di­a­log för mig har fått lä­sa Oz bril­jan­ta lil­la bok Hur man bo­tar en fa­na­ti­ker och ana­ly­se­ra hans låg­mält ge­ni­a­la re­cept: läs mera, pra­ta med varand­ra! Snart mär­ker ni att värl­den in­te är svart­vit och att vi al­la är män­ni­skor på sam­ma vill­kor.

När Amos Oz dog sent i de­cem­ber mis­te vi en av de star­kas­te rös­ter­na som ta­lat för män­ni­sko­vär­de, mö­ten och för­so­ning – i da­gens Is­ra­el/Pa­les­ti­na, men ock­så vi­da därut­ö­ver.

Jag kän­de ju in­te för­fat­ta­ren per­son­li­gen, även om mitt in­ten­si­va läsan­de av hans tex­ter ibland får mig att tro det. Bland allt som skrevs om Oz och hans livs­verk un­der fjol­å­rets sista da­gar fäs­te jag mig kanske där­för spe­ci­ellt vid två in­lägg av kvin­nor som kän­de män­ni­skan Amos Oz och som jag i min tur kän­ner som klo­ka kol­le­ger.

Amos Oz föd­des som Amos Klaus­ner men val­de för­fat­tar­nam­net Oz som be­ty­der styr­ka, på­pe­kar upp­sa­la­te­o­lo­gen och över­sät­ta­ren Na­ta­lie Lantz i sin min­nes­skrift. Hon har över­satt Oz från hebre­is­ka till svens­ka, och me­nar att han häm­ta­de sin styr­ka ur år­tu­sen­den av ju­dis­ka be­rät­tel­ser, så agnos­ti­ker han var. För ho­nom var den ju­dis­ka kul­tu­ren ”en ur­gam­mal lek av tolk­ning, om­tolk­ning och mot­tolk­ning”. Ju­dar är stän­digt oen­se med varand­ra; där­för ”präglas den ju­dis­ka kul­tu­ren av en an­ar­kis­tisk gen som alst­rar nya be­rät­tel­ser”.

Be­rät­tel­ser­na be­re­der även väg för för­so­ning i Oz tän­kan­de, skri­ver Lantz vi­da­re. Som över­ty­gad pa­ci­fist gick han hårt åt fa­na­ti­ker av al­la slag och såg lit­te­ra­tu­ren som ett bo­te­me­del mot trång­synt­het: ”Be­gä­ret att ki­ka in hos and­ra män­ni­skor, att fö­re­stäl­la sig de­ras till­va­ro, kan er­bju­da en viss im­mu­ni­tet mot fa­na­tism”, skrev Oz.

Ge­nom att de­la vå­ra be­rät­tel­ser med and­ra och lyss­na på de­ras kan vi bli bätt­re, mera vid­syn­ta män­ni­skor – det trod­de min far, sä­ger histo­rie­pro­fes­sorn Fa­nia Oz-Salz­ber­ger i sitt min­nestal.

En­ligt hen­ne an­såg fa­dern att he­la skrif­ten och al­la dess mo­ral­la­gar kun­de kon­den­se­ras i ett en­da bud: du ska in­te or­sa­ka li­dan­de.

Och om det är omöj­ligt: för­sök att or­sa­ka så li­te li­dan­de för and­ra som möj­ligt. Så mänsk­ligt, så stort i sin en­kel­het, men sam­ti­digt så svårt: att in­te or­sa­ka li­dan­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.