”Ägg, ägg, me­ra ägg, ät så får du skägg” sjung­er bar­nen i pås­kig vi­sa. På­stå­en­det är un­ge­fär li­ka sant som att påskäg­gen sym­bo­li­se­rar pånytt­fö­del­se och att äg­gen mar­ke­rar slu­tet på fas­tan.

tra­di­tio­ner, ägg, Öst­ny­land Det hör till vå­ra ur­ti­da tra­di­tio­ner att äta ägg till påsk – el­ler det kun­de man i var­je fall tro. – Det stäm­mer in­te alls, sä­ger tra­di­tions­ex­per­ten Anne Berg­man. Se­den med påskägg är på­hit­tad.

Östnyland - - Torsdag -

Ägg hör ihop med påsken, det är en själv­klar­het som an­tag­li­gen de fles­ta av oss skri­ver un­der när det hand­lar om påsktra­di­tio­ner. Äg­gen sym­bo­li­se­rar liv och pånytt­fö­del­se bru­kar det hög­tid­ligt stå i tid­ning­ar­na fö­re påsken, och ibland häv­das det rentav att ägg­tra­di­tio­nen bott­nar i vår­fes­ter som an­ti­kens ro­ma­re ord­na­de. Of­ta anges ock­så den fyr­tio da­gar långa fas­tan som en prak­tisk or­sak till att det var ext­ra nyt­tigt och gott att äta ägg då påsk­hel­gen väl kom.

– Det här två för­kla­ring­ar­na åter­kom­mer år ef­ter år men är helt och hål­let på­hit­ta­de, sä­ger Anne Berg­man, pen­sio­ne­rad ar­ki­va­rie från Svens­ka lit­te­ra­tur­säll­ska­pet.

En­ligt Berg­man hand­lar det om ef­ter­kon­struk­tio­ner, om tra­di­tio­ner som man ap­pli­ce­rar på se­der och bruk se­dan de re­dan bli­vit all­mänt ve­der­tag­na.

– Det gäll­de att hit­ta på lämp­li­ga för­kla­ring­ar till var­för vi äter ägg till påsk och kon­stru­e­ra ett lämp­ligt ur­sprung till tra­di­tio­nen, sä­ger hon.

Me­ka­nis­men i sig är ing­et nytt och många av vå­ra tra­di­tio­ner – till ex­em­pel kring jul­fi­ran­det – har kom­mit till på sam­ma sätt: via ef­ter­kon­struk­tion. Hel­gen får en funk­tion först då det finns tra­di­tio­ner som bac­kar upp den.

Tryg­ga tra­di­tio­ner

Kring se­kel­skif­tet 1900 stod sam­häl­let i ett bryt­nings­ske­de. Fram­ti­den med de ras­ka in­dust­ri­el­la fram­ste­gen gav upp­hov till oro me­dan tra­di­tio­ner­na stod för kon­ti­nu­i­te­ten och lug­net.

– All­ting änd­ra­des så fort och då hit­ta­de man det tryg­ga och be­kan­ta bland an­nat i påsktra­di­tio­ner­na.

Här lyf­ter Anne Berg­man fram den ti­dens tra­di­tions­fors­ka­re in­om uni­ver­si­tets­värl­den som upp­lev­de det som vik­tigt att for­mu­le­ra ett ur­sprung – gär­na ett ur­gam­malt så­dant– till se­den med påskägg. Man sök­te och fann be­lägg.

– Det finns gott om sed­vän­jor att väl­ja mel­lan och de här fors­kar­na sök­te re­da på pre­cis de se­der som pas­sa­de de­ras syf­ten. De var in­te in­tres­se­ra­de av värl­den de lev­de i ut­an för­sök­te kon­stru­e­ra påskens funk­tion ur tra­di­tio­nell syn­vin­kel.

Fors­kar­na rik­ta­de si­na blic­kar mot lands­byg­den och all­mo­gen i jakt ef­ter ”ur­sprung” och ”au­ten­ti­ci­tet” – någon­ting som kän­des me­ra ge­nu­int ef­tersom det av­vek to­talt från de­ras eg­na uni­ver­si­tets­tra­di­tio­ner. En­ligt Berg­man hand­la­de de helt i en­lig­het med rå­dan­de te­o­ri­er: äk­ta tra­di­tio­ner, grun­den till påskens se­der, kom man åt då man ska­la­de bort all­ting mo­dernt och gick till­ba­ka till ur­sprung­et.

Tro­lig sym­bo­lik

– Det hand­lar om syn­sätt. Nå­gon kan se jul­klapps­säc­ken som en kvar­le­va från vi­kin­ga­ti­da of­fer­gå­vor, en an­nan kan se barns le­kar som res­ter av gam­la re­li­giö­sa ri­ter. Det är som med påskäg­gens sym­bo­lik och till­hö­ran­de histo­ri­er, de har för­vand­lats till helt tro­li­ga tan­ke­gång­ar för oss.

Sam­ma me­ka­nis­mer finns ock­så i ny­a­re tra­di­tio­ner, såsom ex­em­pel­vis sju­so­var­da­gen den 27 ju­li, då det sägs att den som so­ver länge den da­gen är trött ett helt år fram­åt. Det som var ett över­rask­ningsjip­po för­vand­la­des till en pro­gram­fest med upp­trä­dan­den och pro­gram­punk­ter och då be­höv­de den ett ur­sprung.

– Då gick man till­ba­ka och hit­ta­de en lämp­lig le­gend om sju so­va­re, sju from­ma män som göm­de sig i en grot­ta och sov i två­hund­ra år, sä­ger Anne Berg­man.

Na­tur­lig till­gång

Sam­ma prin­cip föl­jer allt­så påskens äggse­der som en­ligt Berg­man sna­ra­re har att gö­ra med till­gång än nå­got an­nat. Ägg var vå­rens fest­mat: då kun­de man ploc­ka ägg från vil­da fåg­lar och an­vän­da dem i mat­lag­ning­en, i bröd och bann­ka­kor till ex­em­pel.

Även tam­hön­sen följ­de na­tu­ren sche­ma. Hö­nor­na värp­te in­te un­der vin­tern och först då det blev lju­sa­re och var­ma­re på vå­ren bör­ja­de fjä­der­fä­na läg­ga ägg igen. Det sam­man­föll lämp­li­gen med påsken, men kom påsken ti­digt så fanns det risk för att det in­te åts någ­ra ägg, hög­tid el­ler in­te.

– Tam­höns var hel­ler ingen­ting som ge­me­ne man ha­de på 1700-ta­let. Det var ri­ka stör­re går­dar och herr­går­dar som höll sig med höns och först i slu­tet av 1800-ta­let och början av 1900-ta­let bör­ja­de ock­så van­ligt folk hål­la höns, det tack va­re in­sat­ser via hus­håll­nings­säll­skap och lik­nan­de som bryd­de sig om lands­byg­dens fort­lev­nad.

Lyx­ig de­li­ka­tess

Det må fin­nas en högst prag­ma­tisk för­kla­ring till att påsken är en ägg­hög­tid, men det för­mins­kar in­te påskäg­gens un­der­håll­nings­vär­de och de­ras po­si­tion som ett av påskens cen­tra­la ele­ment.

Över­klas­sen var först ut med att got­ta sig på ägg till påsk, och fint folk åt poche­ra­de ägg re­dan på 1700-ta­let.

– Ägg var en dyr lyx­va­ra och man åt ägg för att det var fint att äta ägg, in­te minst till fest, sä­ger Anne Berg­man.

Ja­oc­bi­na Char­lot­ta Muns­ter­h­jelm påE­li­mä gård i öst­ra Ny­land be­skrev i sin dag­bok från år 1800, i för­tjus­ta or­da­lag, hur man ätit ägg på på­skaf­to­nen och be­skri­ver det som en stor de­li­ka­tess. Även

Zacha­ri­as To­pe­li­us skri­ve­ri sin dag­bok från 1830-ta­let om hur man på vå­ren sam­la­des till äggsu­pé där man åt ägg på oli­ka sätt.

Den sist nämn­de no­te­rar även bru­ket med att skri­va ver­ser på ägg­gen el­ler att sät­ta lap­par med ver­ser i ägg­kop­par­na med or­dern ”en gran­di­os början”, åsyf­tan­de ägg­rö­ran och de and­ra äggrät­ter­na som du­kats fram.

– Ägg­ver­ser­na till påsk var li­ka po­pu­lä­ra som jul­klapps­rim­men. Ver­ser­na skul­le va­ra ro­li­ga och de skul­le lä­sas upp högt för att al­la skul­le få skrat­ta till­sam­mans, sä­ger Berg­man.

Lek med maten

Det var ock­så i de övers­ta sam­hälls­skik­ten som ägg­le­kar blev van­li­ga. Man rul­la­de ägg, le­ta­de ef­ter ägg, ba­lan­se­ra­de ägg på en sked och pic­ka­de äg­gen mot varand­ra och den vars ägg sprack först fick äta det läck­ra in­ne­hål­let.

– Ägg­le­kar­na ha­de van­ligt folk ing­en aning om. Där gick man nog länge en­ligt prin­ci­pen ”in­te le­ka med maten”.

Un­ge­fär sam­ti­digt blev hö­nor­na och tup­par­na påsk­sym­bo­ler, och de bör­ja­de fö­re­kom­ma bland an­nat i bil­der på fi­na, god­saks­fyll­da as­kar som skänk­tes som i gå­va. Så små­ning­om bör­ja­de kon­di­to­ri­er till­ver­ka chokladägg med cho­klad­fyll­ning till påsk.

I början av 1900-ta­let in­tro­du­ce­ras en ny ”ägg­pro­du­cent”, påsk­ha­ren. Den lån­gö­ra­de ägg­läg­ga­ren kom in via barn­kam­rar­na ef­tersom den var van­lig i den ger­mans­ka påsktra­di­tio­nen, in­te minst i den tys­ka barn­lit­te­ra­tu­ren.

– Vit­sen låg ju i att ha­rar in­te läg­ger ägg, li­ka li­te som stor­ken kom­mer med ba­by­er­na som över­klasstra­di­tio­nen på­bjöd. Det är en skämt­sam omöj­lig­het, men det gjor­de att man fick in se­den med att göm­ma ägg i påsk­fi­ran­det, sä­ger Anne Berg­man.

Påsk­ha­ren blev ald­rig en stor tra­di­tion hos oss, ock­så om den nog fö­re­kom­mer till ex­em­pel i cho­klad­form och på påsk­kort. Berg­man vet in­te hur myc­ket göm­ma ägg-le­kar det fö­re­kom­mer i da­gens Svensk­fin­land, men tror in­te att det är en sär­skilt ut­bredd sed­vän­ja ut­an sna­ra­re en tra­di­tion som folk kän­ner till sna­ra­re än prak­ti­se­rar.

De­ko­ra­ti­va ova­ler

Där­e­mot fick tra­di­tio­nen med att må­la ägg till påsk fot­fäs­te un­ge­fär sam­ti­digt, det vill sä­ga då även van­ligt folk bör­ja­de äta höns­ägg. Då bands äg­gen med sil­kes­band och dop­pa­des i vat­ten fär­gat till ex­em­pel med lök­skal, och när ban­det togs bort bildades vack­ra möns­ter på ska­let.

– Bar­nen bör­ja­de ock­så syss­la med äggde­ko­ra­tio­ner, först i över­klas­sen, ett styc­ke in på 1900-ta­let även i me­del­klas­sen och på 1950-ta­let om­fat­ta­de tra­di­tio­nen ock­så folk på lands­byg­den.

I Fin­land kor­sas två de­ko­ra­tionstra­di­tio­ner: den eng­els­ka li­te enkla­re tra­di­tio­nen som me­ra är bar­nens tra­di­tion, och den sla­vis­ka tra­di­tio­nen som är en re­gel­rätt konst­form – po­pu­lär i kurs­form till ex­em­pel på vå­ra med­bor­garin­sti­tut. Kän­da är till ex­em­pel de ukrains­ka py­san­kaäg­gen som ef­ter färg­dop­pet får ett möns­ter som på­min­ner om ba­tik­fär­gat tyg.

– Jag vet in­te hur myc­ket man i da­gens lä­ge de­ko­re­rar påskägg. Det finns så myc­ket påskpynt att kö­pa i af­fä­rer­na, sä­ger Anne Berg­man.

Som så många and­ra sed­vän­jor är ock­så vå­ra påsktra­di­tio­ner i stän­dig för­änd­ring. Re­strik­tio­ner­na kring vad man får och in­te får gö­ra un­der stil­la vec­kan och un­der påsken har se­dan 1980-ta­let sak­ta luck­rats upp, och Anne Berg­man tror att många bär på en käns­la av att man vill upp­rätt­hål­la gam­la tra­di­tio­ner och den vägen kom­ma ihåg sin barn­doms påsk­fi­ran­de.

Många fi­rar fort­fa­ran­de en kyrk­lig påsk, me­dan påsken för mång­en an­nan har bli­vit nå­got av en mi­ni­se­mes­ter ut­an så myc­ket nor­mer och stan­dar­der. Oav­sett hur vi väl­jer att fi­ra påsk så är ägg in­te läng­re lyx­mat som en­dast är fest­da­gar och få för­un­na­de. Nu­me­ra läg­ger hö­nor­na ägg året om – och vi äter dem i sam­ma takt.

Pet­ra LinD

020 756 9637, pet­ra.lind@ksf­me­dia.fi Fot­not: Äg­get som sym­bol för upp­stån­del­sen fö­re­kom som en te­o­lo­gisk för­kla­ring in­om den or­to­doxa kyr­kan re­dan un­der me­del­ti­den. Först långt in på 1900-ta­let fick den sto­ra all­män­he­ten kän­ne­dom om så­da­na tan­kar.

Tra­di­tio­ner är säl­lan starkt re­gi­o­nalt be­grän­sa­de. Oli­ka se­der och bruk har sna­ra­re med klasstill­hö­rig­het

att gö­ra.

Fo­to: KristoFFer Åberg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.