Richard Jen­sen: ”Så här känns det att vin­na Helsin­ki Cup”

Richard Jen­sen kom­mer ald­rig att glöm­ma fot­bolls­som­ma­ren 2007. Här blickar Twen­te-proff­set till­ba­ka till en tur­ne­ring som in­ne­höll dröm­mar, spän­ning – och till slut ett stort eu­fo­ri­rus.

Östnyland - - Fredag - SPT-Se­baSTi­an back­man

Helsin­ki Cup var möj­ligt­vis min förs­ta be­kant­skap med en li­te se­ri­ö­sa­re at­ti­tyd till re­sul­tatin­rik­ta­de pre­sta­tio­ner.

Det ha­de vis­sa följ­der för in­di­vi­den – för vis­sa mer än för and­ra. Tur­ne­ring­en är helt en­kelt bra för den per­son­li­ga ut­veck­ling­en. Man lär sig för­hopp­nings­vis att bä­ra an­sva­ret av att bli ”vald” och re­spek­te­ra skyl­dig­he­ten man har mot si­na lag­kam­ra­ter. Man får spe­la och i ens spel bör det all­tid fram­kom­ma var­för man är värd det.

In­för var­je match stod jag, som många and­ra, och ana­ly­se­ra­de och vägde svå­rig­hets­gra­der. Hur har mot­stån­da­ren kla­rat sig? Har de spe­la­re som tek­niskt gjort in­tryck? Och så vi­da­re.

Jag mås­te er­kän­na att ba­lansvå­gen i mitt hu­vud re­gel­bun­det fa­vo­ri­se­ra­de mitt lag – vil­ket jag hop­pas att ni in­te upp­fat­tar som upp­blåst. Vi ha­de ett lag som pas­sa­de ihop och jobbade kol­lek­tivt, med vis­sa på för­hand be­stäm­da rol­ler; vi viss­te öd­mjukt att vi var bra.

Ju när­ma­re vi kom slut­spel desto mer bör­ja­de ba­lansvå­gen tip­pa, och det var då som jag för­stod att för­hands­a­na­ly­sen in­te gjort myc­ket nyt­ta: mat­cher­na kun­de slu­ta hur som helst. Jag bör­ja­de spän­na mig, spe­ci­ellt in­för mat­cher mot är­ke­ri­va­ler­na.

Re­dan som ung för­stod jag att spän­ning och ladd­ning kan fri­släp­pas i form av eu­fo­ri om de le­der till nå­got po­si­tivt. Och man ser fram emot den käns­lan. Kan man då dra slut­sat­sen att man där­med ser fram emot svå­ra och vik­ti­ga mat­cher? Visst, tyc­ker jag.

Då jag nu blickar till­ba­ka mot en som­rig vec­ka som främst till­bring­a­des på en gräs­plan i Helsing­fors, tän­ker jag in­te på stun­der­na då vi sprang med fot­bolls­skor på. Jag tän­ker mest på läg­ret som stän­digt följ­de ef­ter oss, och mel­lan­må­len som ha­de gjorts kla­ra för oss. Hur­ra­ro­pen, men ock­så ron som in­fann sig då man fick vi­la i grä­set i so­len till­sam­mans. Tills man blev påmind att det in­te var bra för pre­sta­tions­för­må­gan. Ut­matt­ning­en …

Och så bör­ja­de en ny dag, och så en ny, och om igen.

Tills vi en dag hit­ta­des oss själ­va i fi­na­len mot HJK.

Att vin­na Helsin­ki Cup är in­te ett min­ne av en stund el­ler stun­der ut­an­för plan. Det är en frag­men­te­rad åter­giv­ning av en match som slu­ta­de i fröjd och gläd­je.

Jag minns än­nu klart må­len vi gjor­de, det som vi släpp­te in, och rol­ler­na jag och mi­na lag­kam­ra­ter spe­la­de i des­sa ögon­blick. Futu­ra P96, full­stän­digt ostopp­ba­ra på den ti­den! Vi skul­le al­la bli proffs och er­öv­ra värl­den, na­i­va som vi var.

På and­ra si­dan pla­nen spe­la­des en an­nan fi­nal. Match­hjäl­ten och tur­ne­ring­ens spe­la­re Joel Po­h­jan­pa­lo bril­je­ra­de.

Åt­ta år se­na­re stöt­te jag på ho­nom igen un­der ett även­tyr i Düs­sel­dorf till­sam­mans med min lil­le­bror, och då kal­la­de vi oss verk­li­gen för proffs!

Fastän ma­jo­ri­te­ten av vårt då­va­ran­de lag har slu­tat el­ler nu för ti­den spe­lar för skojs skull, kom­mer se­gern och min­ne­na från Helsin­ki Cup all­tid att yt­ligt bin­da oss och er­bju­da ett no­stal­giskt sam­tal­säm­ne om vi stö­ter på varand­ra. Högst san­no­likt på en som­mar­ter­rass med ett halv­tomt stop som snart krä­ver på­fyll­ning då näs­ta sto­ry hål­ler på att dra i gång.

Vi skul­le al­la bli proffs och er­öv­ra värl­den, na­i­va som vi var. Richard Jen­sen fot­bolls­proffs

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.