Tua Fors­ströms svar­ta an­teck­ning­ar blev en käl­la till gläd­je

Tua Fors­ström, en av Svensk­fin­lands mesta ly­ri­ker, trod­de att hon ald­rig me­ra skul­le skri­va en rad. Nu är hon no­mi­ne­rad för Ru­ne­bergs­pri­set i lit­te­ra­tur för po­e­si­al­bu­met An­teck­ning­ar – hen­nes all­ra förs­ta vo­lym där dik­ter­na kret­sar kring ett och sam­ma tem

Östnyland - - Ledare - Petra Lind

Tua Fors­strömsAn­teck­ning­ar (För­la­get M) uppnår det som W H Au­den sa att var po­esins upp­gift: att för­e­na le­van­de och dö­da. Pa­ral­lel­len dras av Ru­ne­bergs­pri­sets valju­ry, som läst ly­ri­kal­bu­met där Fosström ci­te­rar Au­den i si­na an­teck­ning­ar kring en för­lust, och de har fun­nit ett verk som in­ne­slu­ter, tar med och fun­ge­rar som he­lan­de sam­hälls­konst.

Så är Tua Fors­ströms dik­ter sprung­na ur en hopp­lös si­tu­a­tion, ett så sorg­tyngt till­stånd att po­e­ten själv trod­de att hon ald­rig skul­le kun­na skri­va om det – el­ler ens skri­va nå­got me­ra över hu­vud ta­get, nå­gon­sin.

– Den här boken känns väl­digt spe­ci­ell för mig, men så har den ock­så kom­mit till som följd av en svår si­tu­a­tion. En li­ten flic­ka som var väl­digt spe­ci­ell för mig dog, sä­ger Fors­ström.

Tap­pa­de or­den

Till en bör­jan kän­des det som att hon tap­pat språ­ket helt och hål­let, men ef­ter en tid bör­ja­de hon min­nas och gö­ra små an­teck­ning­ar för sig själv – ut­an mins­ta an­sats att pub­li­ce­ra någon­ting. Språ­ket åter­vän­de och det led­de till me­ra text.

– Jag sat­te mi­na käns­lor på pap­per och grät hemskt myc­ket me­dan jag skrev. Sam­ti­digt var det en väl­digt ljus tid och jag kän­de mig väl­digt nä­ra den här flic­kan när tex­ten var klar, sä­ger Fors­ström. ”Nu kän­ner du dig väl myc­ket bätt­re till mods” kom­men­te­ra­de många, men det gjor­de jag in­te alls. Nu var jag tvung­en att läm­na ifrån mig bar­net en gång till och det var tomt igen.

Sorg­fyllt

Till en bör­jan såg Tua Fors­ström det som di­rekt osan­no­likt att pub­li­ce­ra dik­ter­na – den förs­ta hel­he­ten som hon nå­gon­sin skri­vit på ett och sam­ma te­ma. För hen­ne var de mör­ka, smärt­fyll­da, de­pres­si­va och sorg­tyng­da och hon frå­ga­de sig vem som vill lä­sa tex­ter där de som al­la är mest räd­da för har hänt: ett barn dör al­ter­na­tivt en av vå­ra kä­ras­te när­mas­te dör.

– Dik­ter­na ak­ti­ve­rar räds­lor som ing­en vill ta i, sä­ger hon.

Ef­ter dis­kus­sio­ner med sin för­lags­re­dak­tör kom hon än­då på and­ra tan­kar och i hös­tas kom An­teck­ning­ar ut på För­la­get M, och den fins­ka över­sätt­ning­en Merkin­töjä kom ut sam­ti­digt på för­la­get Sil­ta­la.

Tröst

Till Tua Fors­ströms för­vå­ning har ly­ri­kal­bu­met fun­ge­rat tvärte­mot det hon trod­de – nästan al­la har er­fa­ren­het av att en kär män­ni­ska dör och i dik­ter­na har lä­sar­na fun­nit ljus, tröst och till och med gläd­je.

– Det är det bäs­ta jag nå­gon­sin kan få hö­ra och det glä­der mig jät­te­myc­ket. Nu är jag glad över mi­na an­teck­ning­ar och det känns okej att ha gett ut dik­ter­na.

Sam­ti­digt har he­la pro­ces­sen va­rit en stor kraf­tan­sträng­ning och Tua Fors­ström har så små­ning­om för­sökt sam­la sig till att bör­ja skri­va igen.

– Jag har till­för­sikt och tän­ker att jo, nog ska det bli fler dik­ter.

Tua Fors­ström född 1947 be­trak­tas som en av Nor­dens främs­ta ly­ri­ker. Ge­nom åren har hon fått ett fler­tal pre­stige­fyll­da pris, där­ibland Nor­dis­ka Rå­dets lit­te­ra­tur­pris, De ni­os sto­ra pris och Tol­lan­ders­ka priset. Det här är förs­ta gång­en som hon no­mi­ne­rats för Ru­ne­bergs­pri­set i lit­te­ra­tur.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.