Vad vill vi?

Dåden i Hyvinge kan inte förklaras. Vi måste börja diskutera vilket Finland vi bygger med lagstiftningens detaljer. Det hårda Finland definierar människovärde i termen av ”framgång”.

Vad driver en 18-åring till bestialiska dåd som skotten i Hyvinge? Frågan är omöjlig att besvara. Därför måste den ställas – om och om igen, har det visat sig, kommer det att visa sig.

De mediala reaktionerna på skottdramat i Hyvinge följer tidigare mönster. Man letar efter avvikande drag hos gärningsmannen. 18-åringen hade avbrutit sina studier. Det gör faktiskt en och annan. Han hade deltagit i uppbåd men inte valt militärtjänst – trots att han sägs beundra delar av det militära och en känd prickskytt ur finländsk krigshistoria.

De ”förklarande” elementen duger inte. Det finns handlingar vi inte kan förstå eller förklara.

De flesta illgärningsmän är ”normala” fram till att det onormala inträffar. Det finns övergripande trender i samhället som ger oss anledning att befara att våldsbrottet i Hyvinge inte blir det sista.

Finland präglas av gigantiska centrifugala krafter. Här predikas en framgångskultur på livets alla områden – med början från de första stapplande stegen.

Den tid som formar våra unga domineras av ett ständigt upprepande av framgång som främsta mål i livet. Det problematiska är att våra samhällen behöver framgången om vi ska klara av den levnadsstandard vi eftersträvar i global konkurrens.

Finland och andra ”gamla” europeiska länder får inte stå stilla. Vi måste utvecklas. Hotet från framtiden är ett ständigt närvarande element.

Men dagens generationer växer upp under ett framgångstryck som denna nation inte tidigare har skådat. Det syns i form av individuella framgångar som medier och annan offentlighet gärna lyfter fram i ett mentalt stärkande syfte.

Kvällspressen frossade i går i intervjuer med framgångsrika studenter och deras föräldrar. Vårens glada budskap i stark harmoni med den gröna explosionen i naturen.

Vi behöver självfallet också detta. Men vi måste kunna läsa de makrosiffror som har följt på 1990-talsrecessionen för cirka tjugo år sedan:

Det subjektivt upplevda behovet av psykvård – eller ens stödande insatser – har exploderat, resurserna har implo-