Kluven själ väljer flykten
Jenny Björklund (f. 1985) debuterade för två år sedan med ”Vad jag gjorde en höst”, en fragmentariskt uppbyggd roman om en ung students tillvaro i ett skede när hon har det första frigörelserusandet bakom sig och borde börja stabilisera såväl livet som studierna.
Nu återkommer hon med ”Bara gå”, en roman som på många sätt liknar debuten, såväl vad gäller tekniken som tematiken. Annars är man ju lite van vid att unga författare gärna prövar någonting helt annat i det svåra steget från bok ett till bok två.
”Bara gå” är således också ett collage av korta prosastycken, vilka är element i ett människoporträtt och mer eller mindre tätt knutna till en kronologi och till en vag och minimalistisk handlingslinje.
Dagboksformen och jagskildringen har visserligen bytts ut till ett du-tilltal, ett grepp som visserligen kan fungera frigörande i skrivsituationen, men som inte spelar någon större roll för läsaren. Liksom i debuten handlar det också nu om en livssituation som kan karaktäriseras som ”förvirrat mellanläge och övergångsskede”. Eller som förlaget uttryckte det ”en ung människas letande efter riktning”.
Ambivalens och beslutsångest råder, såväl vad gäller kärlekslivet som karriären och framtiden.
Hon är i slutfasen av sina juridikstudier, men har börjat tvivla på hela studieinriktningen och kommer aldrig igång med slutarbetet. Samtidigt blir kompisarna färdiga, börjar jobba och bildar familj.
Boktiteln ”Bara gå” pekar på den flyktbenägenhet och rastlöshet som kommer till uttryck på flera plan i huvudpersonens på en gång handlingsförlamade och vingliga tillvaro.
Anna-Lina Brunell har i Hbl – inspirerad av Karin Johannissons fascinerande bok ”Melankoliska rum” – dragit en parallell till spleen och dagdrivarlitteraturen för sådär hundra år sedan. Det är en träffande och intressant koppling, också om drivkrafterna bakom rimligtvis har andra nyanser. Protagonisten är en person som inte klarar av att vänta (eftersom det är att underkasta sig andras beslut), som håller distans till allt och alla, som inte vågar ha känslor och inte förmår flyta med i den sociala situationen.
Hon gör diffust motstånd mot de modeller för samliv och karriär som hon ser omkring sig, men har inget alternativ att komma med.
Alltså gör hon ingenting – annat än problematiserar sin egen person och situation.
Hon är uppenbart förälskad i sin nya pojkvän, men vill inte riktigt erkänna det för sig själv.
Ena stunden vill hon ha barn med honom, i den andra längtar hon efter en orsak att bryta upp. Kärleken ger ”personlighetsklyvning” och saknaden efter honom blir ett slags bekräftelse på tomheten i tillvaron.
Hon är i själva verket ett utmärkt exempel på den rädsla för att ta ansvar och binda sig (fear of commitment) som otaliga romantiska komedier enligt amerikansk modell länge kretsat kring. Men då är det nästan alltid män det handlar om. Björklund är inte den som psykologiserar sin huvudperson; en död storasyster som det gått illa för och föräldrar som flackar kring världen i segelbåt skymtar förbi utan att kommenteras desto mera, liksom ett par tidigare pojkvänner.
Via bästisen Meri kommer ändå en del sådana aspekter in i bilden, som när denne antyder att hon sitter i kläm mellan biologin och de krav på frihet och självförverkligande som dagens kvinnobild innefattar.
Det är funderingar som levereras inom ramen för den vardagsdialog och grundläggande realism som författaren arbetar med.
Slutet öppnar för en förändring; betecknande nog är det ett besked utifrån, ett erbjudande om stipendiefinansierad praktikplats, som BARA GÅ roman av JENNY BJÖRKLUND Omslag: Pia Lehtinen Schildts & Söderströms, 2012 181 sidor, ca 20 euro rycker henne ur letargin, samtidigt som författaren i några få scener skisserar en framväxande beredskap att ta tag i livet och gå vidare. Det är ett slut som känns lite konstruerat. Det är visserligen logiskt, men ter sig kanske mera som en eftergift till den litterära konventionen, än som organiskt framvuxet ur berättelsen i övrigt.
Detta sagt också för att sådana känslor i övrigt lyser med sin frånvaro i läsupplevelsen. Trovärdigheten i människoporträtteringen etableras från första anslaget. Romanen är säkert och behärskat skriven och uppvisar en föredömlig och stimu- lerande balans mellan sagt och osagt.
Likafullt måste jag erkänna en viss besvikelse och vissa svårigheter att engagera mig i huvudpersonens problem. Kanske för att jag hade väntat mig mera av utveckling efter Björklunds intressanta debut och kanhända ett vidgande av det snäva perspek- tiv som i och för sig kan ses som en av bokens grundidéer.
Men det beror förstås också på att boken, liksom debuten, är en utpräglad generationsroman, som torde ha sin primära läsekrets bland så kallade unga vuxna.