Och den skyldiga är
Kritiken mot partiordförande Jutta Urpilainen växer i de egna leden. Men väldigt välriktad eller substansstark är den inte.
Det började för en dryg vecka sedan med att riksdagsledamoten Mika Kari i partiorganet Demokraatti (17.5.2013) lekte med orden: Har vi världens bästa 70-talsvälfärd?
Kari, hemma från Lahtis, blev också den första att tydligt artikulera att SDP:s opinionsmotvind rentav kan bero på att väljarna faktiskt förstår partiets budskap – och uttryckligen därför låter bli att rösta på partiet. Kari har tröttnat på att representera ett nej-parti. Det är inte nog att motsätta sig vad man kallar försämringar. Man måste vara för något också.
Kollegan Päivi Lipponen spann vidare på temat några dagar senare (Demokraatti 21.5.2013).
Bredsidan var ansenlig: Efter sex år som medlem av riksdagens ekonomiutskott sade hon sig inte veta vilken ekonomisk politik SDP driver:
– Riksdagsgruppen hade en linje, den av Eero Heinäluoma ledda partiets ekonomisk-politiska arbetsgrupp hade en, och i budgetbehandlingen uppenbarade sig en tredje.
Irritationen är uppenbar. Men Lipponen övertygar inte med egna alternativ. Hennes politiska mål begränsas till att partiet ska stå för en sporrande och trygg framtid. Vid det här laget vaknar naturligtvis kvällspressen. Ilta-Sanomat låter Arja Alho, ex-riksdagsledamot för SDP, säga att alla visioner är som bortblåsta.
För Alhos del är förklaringen lika enkel som förutsägbar (och det är ju också orsaken till att I-S ringer henne): Partiets problem härrör sig ur den Lipponenska (Paavo) eran av nyliberal politik.
Alho har därmed gjort sitt. I-S frågar inte efter hennes alternativ. Också inom den finlandssvenska socialdemokratin (FSD) är oron stor, men den artikuleras på olika sätt.
FSD:s styrelse ska enligt arbetarbladet.fi i torsdags ha sett vårdreformen som roten till partiets opinionsproblem. Man har säkert rätt i det.
Men vårdfrågan är välvald också för att den skär rakt igenom partiets ideologiska fält. På FSD-mötet ska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta ha sagt att hälsocentralnätet har gått sönder. Därför vårdreformen och dess mål: att pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa och fattiga ska slippa köerna.
FSD och Feldt-Ranta får gärna utveckla idén om hur en reform och de stora framtida enheterna bättre ska kunna bita av köerna. Eller hur den privata vården kan göras skyldig till den offentligas problem. Höginressant blir det när Feldt-Ranta minns de goda hälsocentralerna för tio år sedan. De som gått sönder på 2000talet.
Hon är på det klara med vem som är skyldig:
– Vi har två stora problem, privatiseringen och läkarkårens beteende. De stora bolagen tränger in i vårdsektorn och för läkarkåren är är det lockande och lukrativt att arbeta i den privata vårdsektorn. SDP-veteranen Jacob Söderman delar Feldt-Rantas oro över hälsocentralerna. Men när Söderman ser att hälsostationerna är impopulära för unga läkare verkar han rikta kritiken mot den offentliga vården.
Där Söderman kritiserar Urpilainen för att hon i senaste val ensidigt försvarade den offentliga sektorn är Feldt-Ranta klassiskt ideologisk. Problemet är privatiseringen – inte att den offentliga vården har organiserat sig så att hälsocentralerna har förlorat sin attraktion. Mycket i privatisering och upphandling har gått fel och vi kommer sannolikt att få se en nyansering – förhoppningsvis också klokare och mer viljestark upphandling.
Men varför väljer också medelklassen oftare privat vård? För att slippa köer. För att få tala med motiverade läkare. För att – som Söderman skriver i arbetarbladet.fi – man vanligen är nöjd med den privata vården.
Han avser föralldel företagshälsovården. Men han lider inte av ideologiskt färgad aversion – som går på tvärs mot vida delar av väljarfältets, också SDP:s, vårdvanor och -beslut. Både Feldt-Ranta och Söderman rekommenderar partiet att koncentrera sig på bättre vård för dem som i dag har svårt att få öppen vård.
Men Feldt-Ranta får räkna med motvind i en väljarkår som inte ser sambandet mellan en vårdorienterad kommunreform som söker lösningar i större kommuner och bättre – snabbare – vård för de mer utsatta.
Med Mika Karis ord: Om folket inte förstår vad vi säger är det inte folkets fel utan alltid politikernas. Vi vågar påståendet att det är ett nationellt intresse att SDP kan dämpa väljarflykten bland annat till Sannfinländarna.
Men den trevande substansdebatt som följer på sjunkande opinionssiffror spretar nu i olika riktningar. Må vara att det bland samlingspartister finns också rent ideologiska motiv att driva merparten av den icke-tunga vården i privata händer.
Det gör det inte mer framkomligt för SDP att se stora delar av den fungerande – privata – vården som en börda för det offentliga.
Det offentligas problem har uppstått i de offentliga organisationerna. Alla stora har inte klarat det bättre än en del mindre. Feldt-Rantas SDP ska parera detta med ännu större enheter – och med att riva ned den del av vården som fungerar?