Arbetet fascinerade Både Anna och Pia
ÅU-journalisten Pia Heikkilä, 40, har skrivit den första biografin över arbetarförfattaren Anna Bondestam – Det röda Svenskfinlands röst.
Det var ungefär samma reaktion Anna Bondestam fick då hon kom i kontakt med den lilla Åbotidningen Arbetet när hon skulle skriva en historik för Åbo svenska arbetarförening som fyllde 60.
Tidningen utkom mellan åren 1909–1918 och det tog Bondestam sex år att skriva boken om den.
– Hon har sagt att det var hennes allra käraste verk. Arkiven hade Nyhetschefen Pia Heikkilä på Åbo Underrättelser planerar hur tidningen ska uppmärksamma att det har gått 90 år sedan inbördeskriget 1918. Hon får tag i boken ”Arbetet” skriven av Anna Bondestam och utgiven 1968.
– Jag minns ännu hur jag satt i fåtöljen hemma och läste den och tänkte: vad är det här! förstörts efter 1918 eller försvunnit under andra omständigheter. Men hon lyckades läsa alla årgångar och fastnade. Den lilla kretsen kring tidningen trollband henne. – Männen bakom Arbetet var idealister, som gav ut tidningen av kärlek till konsten och till socialdemokratin. De drevs av sin socialistiska ideologi och av ett rättfärdighetspatos, säger Heikkilä.
Också hon fascineras av livsberättelserna bakom Arbetet.
– Det är rörande hur de uppoffrade sig och så mycket av sitt liv för politiken och det de trodde på. Också det civilkurage som krävdes för att gå emot den rådande normen bland de 12 000 Åbosvenskarna, som främst var högborgerligt sinnade, berör. Boken om tidningen Arbetet är samtidigt en bok om Åbo på 1910talet.
– Tiden före inbördeskriget och ryska revolutionen var dramatiska år. För en journalist i Åbo hundra år senare är det jättespännande läsning.
Arbetets främsta antagonist hette Åbo Underrättelser, som på den tiden var uttalat borgerlig.
– Det blev häftig polemik mellan tidningarna. Det var ideologiskt färgade nyheter och ett sätt att se på världen som är främmande i tidningspressen i dag. Samma händelse beskrevs ur helt olika perspektiv. Samtidigt var det mycket klargörande. Som exempel nämner Heikkilä debatten mellan ÅU och Arbetet om ett bidrag på 20 000 mark till Musikaliska Sällskapet i Åbo, som fungerade som Åbo stadsorkester.
– Ärendet avgjordes av fullmäktige. Sällskapet fick sina pengar och samtidigt beslöt man att minska 10 000 mark från fattigvården. Det är bra att komma i håg att Åbo stadsfullmäktige dominerades av svenska borgare, eftersom man ända till 1918 hade kommunal rösträtt enligt den skatt man betalade, det vill säga enligt inkomst.
Också då diskuterade man förbud mot yrkestiggeri.
– Det gällde inte romer som nu, utan fattiga Åbofamiljer som inte skulle få tigga. Arbetet riktade också kritik mot kyrkan och prästernas konservativa världssyn. Tänk, så lite som egentligen har förändrats. Historien upprepar sig. Den debatt som fanns i början av 1900-talet återkommer i dag. Pia Heikkilä börjar på biografin om Bondestam 2010. Hon har varit
på jakt efter ett längre skrivprojekt och Svenska Folkskolans Vänners biografikommitté godkänner hennes synops.
– Jag är intresserad av människor som vågar avvika från de förväntade konventionerna och gå vid sidan av huvudfåran. Anna Bondestam är ett exempel på hur fascinerande ett människoliv kan vara trots avsaknaden av yttre dramatik och skandaler. Man kan ha ett fullt, helt och intressant liv vid ett skrivbord, utan att resa världen runt. – Det är intressant att iaktta hur mycket grundläggande drag i personligheten som aldrig förändras under ett 87-årigt liv. Trots att hon på 1970-talet är en uppburen författare som får stora utmärkelser som Tollanderska priset och ett heders- doktorat vid Helsingfors universitet är hon djupast inne den osäkra skolflickan. Hon är fortfarande dottern till den finska arbetarföreningens ordförande, som påbörjade sin klassresa när hon gick i läroverket i Jakobstad. Hon känner sig som en udda figur, hela tiden. Vissa personlighetsdrag består. – Trots att Anna Bondestam mognar och formas av livet finns de djupaste skikten från uppväxten kvar. Spår som har präglat det bristande självförtroendet och självkänslan. Man har alla åldrar kvar inom sig. Och visst finns det paralleller mellan Bondestam och biografiförfattaren.
– Jag kommer också från Österbotten, jag har också kommit till ett universitet och akademiska kretsar i södra Finland. Inte från arbetarklassen, utan från en trygg solid medelklass, men jag kan känna igen mig i känslan av att vara kusinen från landet. Som journalistkollega imponeras man över hur Heikkilä har lyckats strukturera ett så omfattande material. Texten flyter, fångar en och drar en med sig.
– Att skriva en biografi är som att göra en längre personintervju. Som journalist har man övat upp en intuition för vad som är intressant. Ganska snabbt när man samlar material får man en berättelse i sitt huvud, en röd tråd att spinna vidare på, säger hon och betonar att biografin är hennes subjektiva tolkning.
Vad har du lärt dig av författarskapet som du kan ha nytta av i journalistiken?
– Jag har blivit mer intresserad av det språkliga uttrycket. Av nyttan av fördjupning. Av vikten av detaljer för att levandegöra en berättelse. Varför vill du berätta Anna Bondestams historia?
– För att hon på riktigt har något att komma med. Hon lyser inte med lånta fjädrar. Hon bygger på fakta, men gör inte stort väsen av sig. Hon har ett innehåll i det hon skriver, hon berättar något viktigt och formulerar det väl. Hon pekar på att det finns sociala skillnader och klasskillnader i Svenskfinland, sådant som andra försöker blunda för. Hennes socioekonomiska bak- grund påverkar väldigt mycket. Och hennes kvalitet som författare håller fortfarande i dag. Om du skulle skriva en ny biografi, vem skulle den handla om?
– Vasaförfattaren Inga-Britt Wik. Hon har bandat in 16 timmar med intervjuer med Anna Bondestam för ett litteraturprojekt på 1980-talet. När jag har lyssnat till dem ger hon ett intryck av att vara en otroligt klok, intelligent och insiktsfull människa, som dessutom är välformulerad. Wik blir extra intressant efter att hennes exman Jörn Donner nyss har sablat ner henne så.