En dröm som gått i
Peter stod en bit ifrån sjukhussängen i det kliniska vita sjukhusrummet och såg på mannen som låg där. Han såg så liten och ensam ut där han stod med skälvande axlar. ”Pappa” viskade han. ”Pappa!”
I den stunden var han inte Leroy med storslagna drömmar om New York, London och Berlin längre. Han var bara Peter som saknat sin pappa så mycket, så länge. My ville inget annat än att gå fram och krama honom, men hon hejdade sig. Det var inte rätt tillfälle nu. Nu var det Peters och hans pappas ögonblick, hon skulle inte störa.
Så hon gick ut och satte sig i korridoren som luktade typiskt sjukhus; desinfektionsmedel och en konstig lukt av sjukdom, och väntade. Efter en lång stund kom han ut, stannade tvärt när han fick syn på My och utbrast: ”Screaming! Vad gör du här?”
Nu blev hon plötsligt skuldmedveten. ”Jag ringde din mamma...” sa hon försiktigt. Hon ville inte att han skulle bli arg men det var redan försent. ”Så det var du! Du som ringde morsan. Du som förstörde för mig! JP var intresserad, han sa att jag hade en jäkla bra sångröst och så kommer morsan och gråter och... Du förstörde!” Han skrek så högt att det ekade i hela byggnaden och en sköterska stack ut huvudet ur en dörröppning för att se vad det var som hände.
”Förlåt Peter, det var inte meningen” försökte My, men förgäves. Peter sprang ilsket mot utgången men My han ändå se att han grät.
”Strålande!” tänkte hon. ”Nu gjorde du honom arg också. Som om han inte hade tillräckligt med problem som det är”. Men hon ångrade ändå inte att hon ringt hans mamma. Hon var ju jätteorolig. Peter hade varit borta flera dagar där i skogen med sin sjuka pappa. Den där mannen var fullständigt galen. Hon rös vid tanken på hur det hade kunnat gå om hon inte fått med sig Peter i sista stund. Peter stannade på parkeringen utanför sjukhuset. Den isande blåsten rev i kläderna. ”Fan också!”. Han hade glömt jackan i korridoren. Men han ville inte gå tillbaka in och hämta den. Inte gå tillbaka till My. Hon som hade förstört hans kanske enda chans att komma någonstans, att bli någonting.
JP hade erbjudit honom ett skivkontrakt. Fatta! Ett skivkontrakt! Hans dröm skulle kanske äntligen ha gått i uppfyllelse. Att få hålla på med musik. På riktigt. Kanske bli en av de riktigt stora.
Men så hade morsan kommit instörtande på Café 18 och krasat alla Peters förhoppningar när hon gråtande rusat fram och kramat honom. ”Älskade lilla Peter, jag har varit så orolig! Tack gode Gud att du lever!” JP hade tittat medlidsamt på dem och sagt något om att Peter kanske inte riktigt var färdig för ett skivkontrakt trots allt och sen bara gått sin väg. Morsan hade förstås frågat vad allt det där handlade om men Peter hade bara svarat undvikande. Hon kunde ju inte veta att hon just förstört hela hans liv. Hon visste ingenting om hans musikdrömmar. Hon ville bara att han skulle skaffa sig en utbildning och få ett jobb
Därför hade han bara suttit tyst och lyssnat när hon babblade på om hur orolig hon varit och hur glad hon var att det inte hänt något värre. Han hade låtit henne köra honom hem och där hade han låst in sig i sitt rum och suttit och stirrat på noterna till alla de låtar som han själv skrivit. ”Take It Or Leave It” hade funnits bland dem. Peter fick ett sting av dåligt samvete när han tänkte på den låten. Det var ju My som skrivit den, inte han. Han ångrade att han sagt till Väinö och Darling att det var hans egen låt.
Men vad skulle han ha gjort? De hade skrattat hånfullt åt My (”Gissa vad hon kallar sig, Screaming Lilla My, det är bara så löjligt!”) och sen hade Darling härmat hennes sångröst och fått den att låta väldigt barnslig. Så Peter hade bara hållit tyst och låtsats att det var hans låt han spelade.
Peter vände sig om när han hörde steg bakom sig. Det var My som försiktigt gick mot honom över den blöta asfaltparkeringen. ”Hej” sa hon och räckte över hans jacka. ”Förlåt...” började hon, men ordet blev klumpigt hängande i luften. De stod tysta en lång stund och visste inte vad de skulle säga.