Jordmånen bearbetas
Varför vill Sauli Niinistö betona att den som parkerar sig permanent någonstans kan bli lämnad ensam? Var Gullranda-mötets avsikt att vara startskottet för en uppluckring av folkopinionen mot Nato?
Vad hände i presidentens sommarresidens Gullranda i Nådendal för en dryg vecka sedan?
Nästan 100 finländare – de festa finns i ”Kuka kukin” on (finska ”Vem och vad”) – möttes under former som präglades av att den sittande presidenten Sauli Niinistö efterlyste ett slags formfri debatt om den finländska framtiden.
Temat var utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Märkligt nog lyckades Niinistö med sitt eget exempel – och explicita uppmaning – att få folk att prata friare än decennier av utrikespolitiska aktörer har klarat av.
Deltagare berömmer mötet för att det till och med hyste överraskande bra utrikespolitisk diskussion (för den bedömningen stod utrikesminister Erkki Tuomioja som i långa stycken av den diskussion som televiserades snarare borde ha känt sig mer obekväm.) Sauli Niinistö trädde till som president den 1 mars 2012. Han har noterats för några opinionsbildande inlägg av moralisk halt och han har gjort tillhörande statsbesök.
Men han har inte haft bråttom att profilera sig som den utrikespolitiska ledare presidenten fortfarande är. Nästan 16 månader efter tillträdet framstår Niinistö som en god taktiker.
Det är uppenbart – också om det märkligt nog inte ens antyds – att Niinistö är ute i jordbearbetande ärende.
Gullrandamötet skulle hållas i nollställandets anda. Man uppmanades av presidenten att säga vad man inte förväntades säga. Militära ledare ”fick lov” att tänka bort gradbeteckningarna. Niinistö gick själv i spetsen för de friare formerna. I ett inlägg kemiskt fritt från liturgi tittade han omkring sig i den ständigt och snabbt förändrade värld som till leda blev mötets ledmotiv.
Presidenten anspelade sannolikt på de senaste regeringsprogrammens tillsvidarepositioner (till Nato) och konstaterade helt frankt att världen bara är sådan. Man ska inte parkera sig permanent någonstans för man kan lätt bli lämnad ensam. I tevens A-studio samma kväll satt en avslappnad president och svarade ickeliturgiskt också på Nato-relaterade frågor. Han till och med sa att en Natoanslutning skulle kunna bli aktuell om det skedde en häftig omvälvning i Europa eller dess närmaste omgivning. För samma infallsvinkel stod som bekant utrikesminister Erkki Tuomioja – president Halonens säkerhetspolitiska siamesiska tvilling. Tuomioja höll kvar den traditionella tudelningen: Det finns ledare i världen som inte har övergett den gamla realpolitiska värld där maktpolitik och bruk av kraft/våld är en huvudregel som länkar in tänkandet på militär beredskap. Och så finns det den nya världen av beroende mellan alla stater – kryddat med en befolkningsexplosion som förändrat den efterkrigstida scenen.
Tuomiojas lakoniska konstaterande att det är i den senare miljön som Finlands inflytande är svagt har bäring också bakåt på den förra presidenten. Den sittande är i sin egen orientering beroende av folkopinionen – åtminstone till den del ett amerikanskt bortdragande av sina intressen från Europa förändrar den Nato-stödda världsdelens militära koordinater.
I valrörelsen 2006 talade Niinistö för ett europeiserat Nato – oklart förblev vilken roll EU skullen ha. Sju år senare – och efter fem år av ekonomiska bedrövelser – har EU tappat prestige och kraft.
Hur ska då Finland parkera sig för att inte bli lämnad ensam?
Ett tänkbart svar: Presidenten vill signalera att ett rörligt fotarbete höjer nationens beredskap att lämna permanenta positioner. Vilka är våra permanenta positioner? En är relativt sett alliansfriheten. Regeringsprogrammet beskriver den så här:
”Finland tillhör ingen militär allians, men samarbetar med Nato och bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato.”
Ett slags permanent vänta och sepolitik? Men om vänta och se kommer för nära en permanent position där man en dag kan stå ensam – vilket är då hindret för en finländsk rörlighet?
Svar: Bland annat folkopinionen mot ett Nato-medlemskap.
Niinistö kan alltså läsas som att han på Gullrandamötet främst ville ge Finland en faktisk valsituation en dag i framtiden.
Då måste folkopinionen luckras upp. Niinistö har som presidentkandidat lovat folkomröstning om ett eventuellt Natobeslut.
Är det nu lättare att besvara vår inledande fråga?