Omvänd nyttoprincip för höjd offentlig effektivitet
Tack
till Alice och de andra som ventilerat en del om våra byråkratiska ”påbudsankor” vilka mest är till förtret och till föga praktisk nytta i det dagliga livet. T.ex. flötet i djupa ändan på näten, CE-märkning av virke etc.
Det är klart att påbud med spekulativ nytta känns dumma och onödiga, men det som oroar mig ännu mer i dagens ekonomiskt svåra läge är att vårt samhälle anser sig ha råd med dylika påbud. För det första verkar det som om det finns ett överflöd av pengar att avlöna tjänstemän med vilka inte har något vettigare att syssla med än att komma med dessa påbud
”Det som oroar mig ännu mer i dagens ekonomiskt svåra läge är att vårt samhälle anser sig ha råd med dylika påbud.”
utav teoretisk nytta. Ofta kommer påbuden som en rekyl av enstaka missöden i stället för att bygga på långtgående trender och trogna lösningar. Detta förstärker intrycket av att tjänstemannakåren är överdimensionerad och fattar tag i allt som finns till buds för att ha något att göra. För det andra bromsar den onödiga byråkratin investeringar, såväl för individen som för industrin. Diskutabla tillståndsprövningar eller påbud medför tilläggskostnader vilka höjer på anskaffningens pris eller helt avskräcker till investeringen. Vi får således sämre effektivitet på samhällsnivå vilket i längden kan ha katastrofala följder, typ Grekland.
För att balansera de offentliga utgifterna mot skatteintäkterna går man alltför ofta fram genom att skära i service i stället för att förenkla processerna och funktionerna så att man kunde öka effektiviteten och därigenom frigöra resurser. En förenkling av de offentliga processerna skulle inte enbart gynna den offentliga sektorn självt utan även göra det lättare för den privata sektorn att förverkliga sina strävanden och därmed höja effektiviteten i alla avseenden. Därutöver skulle gynnsammare företagsmiljö locka fler företag att investera. En dylik processförenkling borde ske per automatik så att varje offentlig funktion ständigt strävar till att förenkla sina processer och eliminera sådana som inte har någon större nytta. Man borde införa samma tankegångar som jag läste om i en svensk tidning för en tid sedan, dvs den ”omvända nyttoprincipen”. Den går ut på att: ”Om elimineringen av en viss offentlig funktion, process eller påbud, inte innebär en ansenlig risk för samhället eller bortfall i ser- vice, så skall den elimineras”.
Denna princip är de facto väl känd inom industrin och tillämpas kontinuerligt för att uppnå konkurrensförmån inom sitt marknadsområde. Förverkligandet av den omvända nyttoprincipen är däremot motigt i offentlig miljö där följden av principen i ”bästa” fall blir att ens egen tjänst elimineras. Av självgoda skäl blir strävan därför den motsatta, dvs. att introducera nya påbud och processer vilka höjer på funktionens ansedda relevans och därigenom bringar nya befogenheter med ytterligare tillståndsprövningsprocesser, uppföljning och administration. Frågan är här hur man kunde sporra offentlig administration till en linje som skulle vara självoptimerande och som därmed skulle höja Finlands konkurrenskraft på alla nivåer? Jag har ingen bra patentlösning på den frågan, utan kan bara hälsa alla offentligt anställda, dvs. byråkrater, att de alltid bör tänka i den omvända nyttoprincipens tecken. Därutöver bör EUdirektiven tolkas så att de är till vår konkurrensfördel och inte tvärtom. Detta kommer att vara helt avgörande för vår välfärdsstats existens i längden, inklusive deras arbetsplatser.