Chillar i chilins tecken.
Kari J. Kettula var programchef för Åbo bokmässa i mer än tjugo år. Mycket har hänt sedan starten 1990 – men kärnan består.
Gymnasieeleven Visa Kuntze frågar författaren Johanna Sinisalo om hennes chili-
beroende när Åbo bokmässa körde igång i går.
Visst känns det lite vemodigt att släppa taget, säger han, men mest skönt.
– I morse då jag vandrade omkring här var jag nog lite spänd, men det var värre tidigare i år. När man ordnat bokmässan i tjugo år har man ett veckoprogram i huvudet, man tänker ”oj, nu är det så och så många veckor kvar, har de verkligen kommit ihåg det och det?”. Nu, när jag gått ett varv och sett att allt är bra så bara slappar jag. Jag liksom ”chillar”, säger han nöjt. Åbomässans berättelse börjar hösten 1987, då Kettula som länskonstnär i Egentliga Finland var på bokmässa i Göteborg. Han kom hem med huvudet fullt av idéer. Ett år senare började Kettula förhandla med Åbo mässcentrum och fick till sin egen förvåning grönt ljus för en bokmässa.
Två år senare – mitt i den ekonomiska nedgången – ordnades bokmässan för första gången och samlade några tusen besökare. Sedan dess har besökarantalet tiodubblats, men Kettula är stolt över att bokmässan fortfarande är trogen sina ideal: att vara en mötesplats, en byafestival och ”ett slags böckernas Woodstock”.
– Det jag är överraskad av är att jag efter tjugo år av bokmässor inte har några negativa minnen. Männis- I år ska Kari J. Kettula bara vandra omkring bland bokhögarna i mässcentret. Det har han inte gjort på tjugo år.
Kettula har varit programchef för Åbo bokmässa sedan starten 1990 och har i år slutgiltigt givit över ansvaret till sin efterträdare Jenni Haukio.
Under sina tjugo år vid rodret för bokmässan har han blivit synonym med den. Han kallar den sitt barn, som Haukio nu fått adoptera. korna och den härliga stämningen har alltid varit belönande. Vilka författare skulle du allra helst se på mässan?
– Peter Hoeg ville jag så gärna få hit när ”Fröken Smillas känsla för snö” kom ut på finska, men han kunde inte. Inte heller nobelpristagaren J.M.G. Le Clezio kunde komma. De två skulle ha varit fina, men de är inte mässförfattare.
–Med Bob Dylan gick det så att det gick fel med datumen, han spelade en vecka senare i Helsingfors, inte samma veckoslut. Vi skulle ha haft honom som poet – fint, eller hur?
– Eva Dahlgren var inbokad ett år men orkade inte komma, eftersom hon hade haft spelning kväl- len innan och avbokade. Jag minns när författaren och illustratören till bland annat Pettson och Findusböckerna Sven Nyqvist var här 2005. Han gillar inte att bli intervjuad av vuxna, men vi fick idén att låta ett barn intervjua honom på scen, och det var han jättenöjd med. Hur har det litterära klimatet förändrats sedan den första bokmässan 1990?
– Det har blivit mer fragmenterat, mer specialiserat. Tidigare läste alla nästan samma böcker, nu läser somliga bara kokböcker, andra bara historiska romaner. Också förlagen är specialiserade. Den här förändringen ska också speglas i mässans utbud, vi måste kunna erbjuda det bästa av så många genrer som möj- ligt.
Vad tror du om bokens framtid?
– Jag tror nog att boken alltid finns kvar. Det som oroar mig är att jag hört av möbelförsäljare att folk inte längre köper bokhyllor. Boken som föremål har på sätt och vis förlorat sin betydelse. Ingen köper längre uppslagsverk att ha i vardagsrummets bokhylla för att visa att man är medelklass. I stället köper människor pocketböcker som lätt kan tas med på tåg och flyg. Å andra sidan finns också vackra, stora böcker som man ska bläddra långsamt i.
Han förundrar sig också över att e-boken gjort intåg så långsamt.
– För tio år talade alla om e-boken, men här på mässan finns inga sådana. Det förvånar mig att det gick så. Just nu har Kettula fullt upp med att försöka vara pensionär. Han har ett arbetsrum i Åbo centrum där han sitter och författar berättelser på Facebook – varje dag blir en ny berättelseuppdatering. Uppdateringarna finns samlade i två böcker och därför kallar han sig numera Facebookberättare. Hans nästa projekt är en barnbok om en delfin som firar jul.
– Jag gör många olika saker, det stimulerar.
En sak önskar Kettula att den nya programchefen Jenni Haukio hade bevarat i mässprogrammet: det mongoliska tältet i aulan.
– Det var så fint! Jag hade hoppats att den jurtan skulle ha stått på alla bokmässor till tidens ände. Det var härligt att kunna stiga in i en annan värld, från sorlet till stillheten i jurtan. Jag måste nog se till att den finns här nästa år, säger han.