Journalister på höga hästar

därför att en sektliknande psykoanalytisk skola härskade på den rättspsykiatriska klinik där Bergwall vårdades. Sekten trodde blint på att Bergwalls konstiga bekännelser, under frekventa psykoterapisessioner, var bortträngda minnen som återkallades. Polisens utredare, åklagare, Bergwalls försvarsadvokat och domstolarnas minnesexpert lät sig alla dras med. Både Hannes Råstam och Dan Josefsson har hyllats i de flesta tonarter för sina avslöjanden om hur vrånga dynamiska processer inom psykiatri och rättsväsende omvandlade en töntig bankrånare till en av kriminalhistoriens förfärligaste seriemördare. Visserligen bestrider alla representanter för rättsväsendet som i tiden arbetade med fallet Quick att det hela gick till som Råstam och Josefsson påstår men det bryr sig ingen om. Alla som hävdar att Bergwall faktiskt dömdes på regelrätta indicier om sin skuld och inte på förvirrade bekännelser blir utskrattade eftersom åtalen lagts ned när nya åklagare granskat mordmålen. Själv har jag relativt svårt för både Råstams och Josefssons böcker. Jag medger att båda har gjort ett beundransvärt arbete för att blotta de besynnerligheter som präglade utredningarna och målen mot Thomas Quick/Sture Bergwall. Och även om jag någonstans i bak- huvudet misstror den oskyldige Sture Bergwall och innerst inne anser att ingen riktigt vet vad som har hänt och inte hänt, är jag övertygad om att Josefsson har helt rätt i sina avslöjanden om ”sekten på Säter” den rättspsykiatriska kliniken som hade hand om Bergwall.

”Vad jag har svårt för är de båda stjärnjournalisternas attityd till de människor vilkas missgrepp de påstår sig avslöja. De framstår som föraktfulla översittare ut i fingerspetsarna och sådana är obehagliga att stifta bekantskap med.”

Vad jag har svårt för är de båda stjärnjournalisternas attityd till de människor vilkas missgrepp de påstår sig avslöja. De framstår som föraktfulla översittare ut i fingerspetsarna och sådana är obehagliga att stifta bekantskap med.

Fallet Thomas Quick/Sture Bergwall är säkert ett av de svåraste rättsfall vilken rättsapparat som helst kan råka ut för. Det beror framför allt på att Sture Bergwall var (är?) en utomordentligt intelligent men djupt störd person vars manipulativa talanger är imponerande. Han gjorde allt, precis allt tänkbart för att övertyga sina vårdare och rättsväsendets folk om att han hade begått de mord han dömdes för. Till saken hör också att vissa konkreta detaljer i många av de berättelser Bergwall serverade förhörsledarna, åklagaren och sin försvarsadvokat föreföll att stämma kusligt väl med verkligheten – möjligen för att Bergwall fick ledande frågor, möjligen inte. Det är möjligt att alla som blandades in i processerna mot Bergwall gick på en gigantisk bluff, en magnifik teater med väl iscensatta ångestsammanbrott och andra attacker av outhärdlig vånda. Men det är lätt för dem som anser sig sitta med facit i hand att fördöma och håna dem som inte genomskådade ett skickligt gyckelspel som de hånfulla själva aldrig har varit utsatta för.

Talande för journalisternas sätt mot dem de ansåg sig ha fått på kroken är den rätt de tar sig att lura sina ”offer”. Jag ska inte fördjupa mig i hur Hannes Råstam fick Bergwalls försvarsadvokat Claes Borgström att framstå som en jubelidiot genom att inför en intervju undanhålla denne den färska nyheten om Bergwalls återtagna bekännelser. Råstam är ju avliden. Men Dan Josefssons s.k. wallraffande vill jag påtala. För att få en minnesexpert och psykologerna på Säter att avslöja ”sekten” och ”sektledaren” på rättspsykiatriska kliniken i Säter ljuger Josefsson om syftet med sin begäran om en intervju och genomför därefter intervjun med dold kamera.

På så sätt får han intet ont anande människor att under falska förespeglingar avslöja hemligheter ur sitt privataste liv, hemligheter som han sedan använder för att binda dem vid skampålen. Man måste förakta människor mycket för att utsätta dem för sådant. Jag är övertygad om att en journalist hade kunnat avslöja ”sektens” existens med dess förödande konsekvenser för psykoanalysens trovärdighet utan att luras. Tillräckligt många hade varit villiga att tala till en journalist som hade visat respekt, empati och analytisk ambition.

Dan Josefsson sitter på mycket höga hästar när han i sin bok njuter av att (åtminstone till synes) dra ned byxorna på poliser, åklagare, försvarsadvokat och psykologer som år efter år kämpade med en ”galen” patient på Säters sjukhus och försökte klara ut vad de skulle tro och inte tro, och möjligen, slutligen trodde fel.

Josefssons kolleger jublar. Rätt åt dem alla!