Tuggmotstånd i vardagen
En vriden tidsresefantasi, ett par kalsonger och en madrass utanför Åbovarvet bryter mönstren.
Vi lever i en tillrättalagd omgivning. Den har inget tuggmotstånd.
Budskapen i vardagen – de som finns i reklamer och varumärken; på byggnader och reklampelare; som vi kör, bär och beter oss enligt – är tänkta att reta vår fantasi.
Men det är lönlöst. För även om det påstås att vi blir unika genom att konsumera så blir vi inte det. Jag raljerar inte mot konsumtionssamhället. Jag tycker bara det är tråkigt.
Vi lockas med färdigtuggade intryck, såna som aldrig utmanar oss
på riktigt. Just därför är det roligt med sånt som bryter mönstren.
Det som bryter mönstren bär på en berättelse som iakttagaren bara kan gissa sig till. Idioten som i en lokalbuss skrivit på engelska att han åkte tillbaka i tiden och röstade på Hitler – hur tänkte han?
Eller kalsongerna som låg draperade över en grundmur på en öde tomt i Pansio – hur hamnade de där?
Och vad ska man tro om madras- sen på STX-varvets parkering i Perno – förbrukat och dumpat gods eller en varvsarbetares tjuvsovarknep? Vilken snedvriden och historielös syn på demokrati får någon att slösa en tidsmaskinresa på en röst på Hitler?
När känns det som en bra idé att ta av sig kalsongerna i Åbos hamnområde?
Kan madrassen på STX parkering vara en symbolisk gest? ”Ännu ett varv på madrassen”? Förstå mig rätt. Det är inte okej att klottra på bussen. Och glädjebudskap är att föredra framför hatiska.
Att slänga saker på platser som inte är avsedda för skräp är inte heller acceptabelt.
Men då ni stöter på saker och uttryck i och på ställen där de inte hör hemma, tänk också på vad som kan ha fört dem dit. Och varför.