En julberättelse utan Hollywoodsnöflingor

När minnena av alla vanliga julaftnar smultit samman till en glansbild med granbarr och glitter på, ska jag komma ihåg julaftonen när vi jagade kvigor i månskenet och gammelfaster råkade i slagsmål med hemtjänsten. Räknat i kalenderår var det inte alls länge sedan, men det var en jul då den gamla och den nya tiden liksom låg omlott. 2000-talsbarnen och damerna från 1900-talets tidiga decennier gick på samma kalas. Det stod mjölkkor i ladugården och köttboskap i skjulet. Kort därefter skulle både mjölkkorna och de gamla damerna vara borta.

Julaftonens rundtur till levande och döda hade börjat hos pappas faster som nyss blivit utskriven från sjukhuset. Något vanligt, oskyldigt för den som är frisk, men en prövning för den som är skröplig. Hon hade låtit sig övertalas att ta emot hjälp från hemtjänsten. ”Hemsamariter”, fnös hon, som själv arbetat inom vården. Annars verkade hon nöjd och försäkrade att hon klarar sig själv. Efteråt tyckte vi att vi att risgrynsgröten borde ha fått varningsklockorna att ringa. Hon skulle koka risgrynsgröt, men hade för lite mjölk. Min bror och jag åtog oss att åtgärda saken. Vi hann till affären strax innan den stängde klockan ett. Kom tillbaka med tre liter röd mjölk. När vi ställde ner mjölkpaketen på köksbänken, såg vi att hon redan öppnat två paket mjölk. Visst blev vi fundersamma. Å andra sidan: Att koka mer risgrynsgröt än en gammal kvinna rimligtvis kan förtära är varken förbjudet eller allmänfarligt.

Resten av eftermiddagen förlöpte som den alltid gjort. Väl tillbaka vid mitt föräldrahem möttes vi av en oväntad syn. Ute i snön stod en flock kvigor ur den nya köttboskapsbesättningen. De hade på eget initiativ utvidgat begreppet lösdrift. Kor är kor oberoende om det är julafton eller en vanlig onsdag i mars. Det har hänt att mat har kallnat och festkläder fått bytas ut mot ladugårdsmundering om en ko behagat kalva, eller om det funnits behov av att tillkalla veterinär. Men det var första gången vi tvingades jaga kvigor i lössnö under en lysande fullmåne. En skopa foder och traktorns strålkastare fick till slut kvigorna att söka sig tillbaka till ordnade förhållanden. Precis när vi hämtat oss från pärsen ringde telefonen. I ett höghus tjugofem kilometer bort störde en gammal dam julaftonsfriden för sina grannar. Någon borde göra något, tyckte grannen som ringde. Ungefär här började tålamodet och det goda julhumöret tryta. Ädlare än att vi just då åkallade Någon Annan var vi inte, men mina föräldrar satte sig i bilen och åkte in till stan för att reda ut saken. Det hade börjat ungefär så här. När det ringde på dörren vid femtiden såg vår släkting inte en lågmäld anställd från den kommunala hemtjänsten, utan en farlig inkräktare. Hon blev aggressiv och tog till knytnävarna. Damen från hemtjänsten, som senare ringde för att berätta vad som hänt, verkade erfaren och professionell. Hon hade kommit på att visa sitt sjukskötarmärke, eftersom hon tänkte att det skulle övertyga en som själv arbetat inom vården. Det var vettigt tänkt, men hjälpte inte stort för den som bara såg mörka skuggor överallt. När mina föräldrar anlände ville gammelfaster bara tillbaka till sjukhuset. Inte med bil, utan med ambulans. Så är sjukvårdssystemet funtat att det inte är så enkelt att skriva in en gammal dam på den avdelning hon blev utskriven från två dagar tidigare. Det blev en lång julaftonskväll på akutintaget och ett märkligt vakuum för oss som satt hemma och väntade.

På köksbänken i lägenheten stod fortfarande två öppnade och tre oöppnade mjölkpaket. Diagnosen Alzheimers sjukdom stod på ett papper mycket senare.

”Hur vi lyckades starta om julen det året kan jag inte komma ihåg. Bara på film faller det alltid stora vackra snöflingor över leende människor på julafton.”

Hur vi lyckades starta om julen det året kan jag inte komma ihåg. Bara på film faller det alltid stora vackra snöflingor över leende människor på julafton. Bara på film är gamla släktingar alltid blida och nötkreatur alltid lugna som, ja, kor.