Ett minne blott
rande färjförare.
Keistiö lanthandel hade butiksbåt mellan 1969 och 1973. Bertil körde den sex dagar i veckan på tre rutter och Rea hjälpte till ombord. De var förlovade då och gifte sig 1972. Rea säger att förhållandena på Keistiö har förändrats otroligt under de år hon bott där.
– Nu har vi förbindelse till fastlandet sju–åtta gånger om dagen. Nu har färjorna tillräcklig kapacitet. Förr måste man planera färderna till fastlandet länge på förhand och boka in sig. Det har vi sluppit nu och det är en stor lyx och lättnad. Också våra nätförbindelser är bra, en stor del av kontakterna går över nätet i dag.
Bertil brukar hämta varor till butiken på onsdagar med lastbil. Den är till salu, men inte den trogna flakmopeden Grålle. De har under sina företagarår många gånger retat upp sig på mångfalden av byråkrati, papper, pass för allting, avgifter och rapporter som krävs.
Till exempel lovet för försäljning av cigaretter kostar mer än de fått in på att sälja tobak.
– Dagens krav är anpassade för större företag inte för småföretagare. Avgifterna som ska betalas blir mycket dyra för små företag som har verksamhet på riktigt bara några månader om året. De fortsätter med sina uthyrningsstugor av vilka fem för tillfället är uthyrda året om. Hur det går med gästhamnen är däremot en aning oklart.
Paret Åkerfelt har drivit gästhamnen på Keistiö sedan 1987. Följande år uppfördes ett servicehus med dusch, toalett och bykstuga.
År 1989 började man med café men det har varit stängt de två senaste somrarna. Gästhamnen och bränsleförsäljningen är paret villigt att hyra ut till någon som är intresserad av att driva verksamheten.
Uppenbarar sig ingen hugad får bryggorna ligga kvar och Keistiö blir en besökshamn, men paret Åkerfelt lovar inte att alltid vara hemma och sätta på bastun. Nu tänker de nämligen börja göra sådant de inte haft tid med förr. De drömmer om att turista i skärgården med sin stora motorbåt. Ibland har de haft så bråttom att de inte ens hunnit ut till Utö på hela sommaren.
De tänker resa mer än förr, under lågsäsongen har de brukat se sig om i världen. Bertil har sin älskade jakt, tänker fiska mer och talar om att börja odla egen potatis igen.
Rea vill utan tidspress sätta byke på tork utomhus och fortsätter gärna en tid till som lärare i Iniös skola där hon undervisar i engelska och modersmålet.