PROFILEN
Liisa Mendelin
Vi sitter ett stenkast från balkongen där Åbo idag förkunnar julfred.
”I morgon, vill Gud” ska lugnet sänka sig men troende kristna bär väl frid och fred med sig genom hela adventstiden?
Liisa Mendelin och Marco Harju vid kaffebordet skakar sakta på huvudet. De talar i stället om ångest och stress och förväntningar.
Så inte ens den som studerar på teologiska fakulteten och kanske ska bli präst, kan leva i enlighet med ett fredsbudskap?
– Nej, säger de och ler åt frågan.
Men idyllbilden av den lyckliga familjen på julafton är nog inget kristet påfund kommer de överens om, utan mer av en borgerlig glansbild. Vårt samtal tar avstamp i antologin ”En liten skillnad” där unga vuxna, många anknutna till ÅA:s teologiska fakultet, skriver om sina liv som troende.
Begrepp som ”att leva ett kristet liv” får bägge att lite besvärat skruva på sig. Så enkelt är det inte, att det går att peka på enskilda detaljer i livet som skiljer Marco eller Liisa från den som inte är troende.
Konsumtionsfrågor till exempel. Det är populärt att förakta julshoppingen, säger Marco, och det kan bli klichémässigt att säga att man ”som kristen” tar avstånd.
Liisa har under det senaste året avstått från att köpa klädesplagg (också skor, accessoarer etc) – inte ens på loppis. Hon säger att man lika väl kan leva ekologiskt som ickekristen, man kan vara en lika god aktivist för det. Men likväl finns det en skillnad som är viktig.
– Jag kan inte rädda hela världen varje dag och den tanken kan ge mig ångest. Men jag väljer mitt rättvisemärkta te i förvissning om att Gud hjälper mig med bördan, med det tunga i tanken på att mina handlingar är så små och futtiga.
Marco talar om ansvar. Hans tro på Gud förtar inte ansvaret som varje människa har för att leva så ansvarsfullt som möjligt.
– Jag har länge haft en rätt cynisk bild kring vad man själv kan göra för miljön. Nu försöker jag förhålla mig praktiskt och ganska osystematiskt till det hela, jag och min fru har köpt ekologiskt de senaste två veckorna fast våra inkomster är låga och det har gått bra.
Och då är det helt enkelt gott nog. En annan vecka kanske det blir på ett annat sätt. Liisa och Marco reflekterar ofta över tillvaron. Grubblar och analyserar, funderar över livsval. Marco säger att han ibland tänker att livet skulle vara lättare om man skulle grubbla mindre.
De har valt den smala vägen, Liisa och Marco, trots andra erbjudanden.
Marco har vuxit upp i kristna sammanhang i Nedervetil och Kronoby i Österbotten, medan Liisas Österbotten inte erbjöd någon direktfil till Gud. Hon har läst på, intresset tog fart hemma i Maxmo då hon pluggade religion till studentskrivningarna.
–Då lärde jag mig ramarna för kristendomen. Men det finns en kärna som det inte går att sätta ord på, säger Liisa.
Marco kallar sig själv rätt kritiskt lagd och säger att han är fruktansvärt irriterad på självklart serverade påståenden och tomma ord. Redan i gymnasiet började han ifrågasätta en hel del, också inom den egna församlingen och i den kristendom som var hans.
Så bilden som man ibland får av troende kristna, att livet då har en själv- klar botten och trygghet och att man slipper grubblerierna, är inte alls sann?
–Nej. Visst finns det många sådana som lever som kristna ett helt liv utan att de på riktigt vågar granska sin livsföring. Kanske deras liv är lätttare än andras? säger Marco.
Liisa inflikar att tron på sitt sätt visst gör livet lättare, men inte i den meningen att den skulle fylla tillvaron med ständigt solsken och vackra regnbågar.
– Ja, man har ju ett hopp. Men inte så där som att man avfärdar icke-troende med ”screw you succers, I´m going to heaven”, säger Marco och flinar. I sin recension av ”Naken”, den nyligen utkomna finlandssvenska antologin om sorg, skriver ÅU:s recensent Jenny Wikström i en passage ”I ljuset av hur mycket sorg som finns i alla människor är det väl trots allt ett smärre under att samhället rullar på”.
Kristna vittnar ofta om hur de får styrka och kraft av sin tro särskilt i svåra stunder. Vad har ni för erfarenhet av det, känns det då som att tron bär?