Hjälpandet bör granskas kritiskt
Det är viktigt att våga granska motstridigheterna i hjälpandet och kopplingen till västvärldens makt, säger Frank Johansson, Amnesty International.
Nej, Frank Johansson vill inte att vi ska sluta sända bidrag till hjälporganisationer – naturligtvis behövs katastrof- och annan hjälp.
Hjälporganisationernas verksamhet utgör i dag en jättebusiness. Katastroferna i världen avlöser varandra och medierna rapporterar om dem på ett förutsägbart sätt.
Hjältar som vi i västvärlden kan identifiera oss med spelar en huvudroll. Frank Johansson talar rentav om ett slags hjälpunderhållning som följer vissa mönster.
Den får oss att ge bidrag och samtidigt en tillfredsställelse av att vi kunnat göra något: Vi hjälper. Vi är goda.
Offren framstår däremot som en ansiktslös massa, ofta på flykt med madrasser, kastruller och barn i armarna. De har inga namn, de framstår inte som individer.
Det gör däremot den vita sjukskötaren som lyfts fram i bilderna, ofta med ett mörkhyat barn i famnen. Hon är hjälten, liksom också den västerländska soldaten som försöker hålla ordning på krishärden. Det finns självklart också skurkar i dramat, till exempel onda diktatorer eller presidenter.
Frank Johansson säger att de verkliga hjältarna ofta är lokala invånare i närheten av krisområdet, men det framgår sällan i de västerländska mediernas rapportering från katastroferna.
Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty International i Finland, har gett ut en bok om hjälpandet.
Han har samlat och översatt artiklar av andra sakkunniga samt skrivit inledning och ett av avsnitten.
– Jag vill öppna en debatt om vad hjälpandet innebär. I många länder förs en diskussion, men i Finland är vi väldigt tysta på den här punkten.
– Under alla år som jag jobbat med de här frågorna har jag sett att det finns en massa motstridigheter. Och jag vågar påstå att nästan alla som jobbar med hjälporganisationer ser samma sak, men de vill inte prata om det. Sedan finns de som inte vet. De är godtrogna. Att jobba med bistånd och mänskliga rättigheter gör att man är en ”bra människa” och då vill man inte alltid granska systemet, konstaterar han.
Frank tror att det i de flesta människor finns en vilja att hjälpa. Han tror också att man genom att ärligt tala om besvikelserna i hjälparbetet kan åstadkomma förbättringar.
– Jag skriver dels till kollegor i andra organisationer och dels till studerande och världsförbättrare som kan må bra av en annan synvinkel. Att hjälporganisationerna allt mera framstår som goda partner och utlåtandeorgan till regeringarna är en utveckling som innehåller risker.
Många gör karriär inom en frivilligorganisation – och det är inte ovanligt att samma personer kan växla mellan jobb i frivilligorganisationer och statliga myndighetsorgan.
– Den här utvecklingen är det skäl att kritiskt granska och analysera, säger Frank Johansson
Hans målsättning är självklart inte att strypa bidragen till nödlidande, men att få en debatt som mejslar fram en utveckling. För Amnesty Internationals del talar han om att stödja det lokala arbetet i olika länder.
– I stället för att tala om vad Kinas regering bör göra för de mänskliga rättigheterna, är det viktigt att vi stödjer lokala insatser och försöker se till att människorättsaktivister inte fängslas.
Efter 17 år på Amnesty International, som verksamhetsledare sedan 1996, höll han på att gå in i en vägg.
Det ledde till att han tog ett sabbatsår och slutförde även sin politices magister- och journalistexamen som blev ofullbordade när han som ung reste ut i världen. Under arbetet med boken kunde han formulera och ge uttryck för tankar som legat och grott.
– I 17 år hade jag gått omkring med skygglappar. Jag såg att det pågick en enorm debatt – bara inte här hos oss. Tankarna hade för all del funnits i botten redan länge, men jag hittade verktygen.
– Många tankar väcktes i och med Rwanda på 1990-talet. Ett folkmord där 900 000 människor dog. Biståndet, som det tog lång tid att få ut, visade sig efteråt ha gått till dem som utförde folkmordet. All hjälp vi ser är hierarkisk och hjälporganisationerna är knutna till den västerländska makten.
Hjälpideologin förs ut som universell sanning, men tycks inte lösa problem utan verkar befästa dem.
Efter kris på kris kan man också märka att det finns ett slags hjälptrötthet, säger Frank.
– Vi har gett och gett, upplever man. Vi – som älskar att tycka synd om dem som på något sätt upplevs ligga under oss – kan tycka att det är konstigt hur ”de” inte får ordning på systemen. Det bekräftar att vi på något sätt är bättre och duktigare. Det som saknas i analysen är den globala ekonomin.
– Det finns ingen diskussion om att hjälpandet tjänar vissa politiska syften.
Marit Lundström / VN / SPT