Galghumor i starkt solsken
Allan Karlsson fyller hundra år och äldreomsorgen har bjudit in press och kommunalpampar för att fira med kaffe och tårta. Allan kliver ut genom fönstret och försvinner. Han köper en bussbiljett, egalt vart så långt slantarna räcker. Det är inte långt. Men resan fortsätter på andra sätt. Ännu vet han inte att han kommit över en väska innehållande miljoner i narkotikapengar. Han får polis och mc-banditer efter sig.
Allan Karlsson ( Robert Gustafsson) får sällskap av en enstöring och före detta småtjuv Julius ( Iwar
Wiklander) i en roadmovie genom Sverige. Och genom 1900-talets världshistoria.
”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” bygger på Jonas Jonassons bok med samma namn. Boken är rolig på riktigt, så också filmen. För regi står Felix Herngren, känd från ”Solsidan”, där han spelar huvudroll och skrivit manuskripten.
Förutom fotot så är filmen inte speciellt filmisk,
men Herngren lyckas tillsammans med förträffliga skådespelare göra något som är hart när omöjligt; en rolig komedi, världens svåraste genre. Filmen är boken i stort trogen. Inte så att man gapskrattar så ofta, men underhållande är det. Tiden 1:52 går fort i gott sällskap.
Redan boken fick en att tänka på ”Forrest Gump” och svenska ”Picassos äventyr”. I tillbakablickar och parallellhandlingar ser vi Allan Karlsson rädda livet på Franco, uppfinna atombomben åt Truman, förolämpa Stalin (män dansar inte) och hamna i Sibirien tillsammans med Einsteins korkade bror. Och mycket mer.
Dynamit och sprit har spelat stora roller i Allans hundraåriga liv. ”Det är som det är och det blir som det blir” är Allans motto, filmens likaväl. Berättelsen innehåller mängder med galghumor i starkt solsken. Allan och Julius hinner med ett par mord i nutid, och att forsla en elefant till Bali är lätt med rätt kontakt.