Ett beramat beslut
Regeringen
Katainens sista budgetram blev som väntat den klart svåraste. Med kniven på strupen och bara svidande alternativ att välja mellan fattades sent på tisdagen de beslut som behövdes, för att statens skuldsättningsspiral kan brytas 2015–16.
Med 2,7 miljarder i nya nedskärningar och skatteförhöjningar, av vilket 1,6 miljarder nästa år, återtog regeringen kommandot över en skuldspiral, som hotat inte bara regeringens utan hela landets anseende. Att blunda och låta skuldsättningen galoppera hade varit rena galenskapen. Notan för skulden, som snart snuddar vid 100 miljarder och kostar 3 000 euro per minut bara i räntekostnader, landar i famnen på våra barn och barnbarn. Det är inte etiskt och inte ärligt. Skatteförhöjningarna gäller kapitalinkomster, arv, högre löner, el, bränslen, tobak, fastigheter, fordon samt avdragsrätten för arbetsresor och bostadslåneräntor – för att nämna några. Bland nedskärningarna har vi barnbidragen, indexet på socialstöd och pensioner, statandelarna för undervisning, basväghållningen, u-landsbiståndet och hela statsförvaltningen – i axplock. Besluten svider i alla hushåll. Det kan tyvärr inte hjälpas när man tvingas spara och skära i denna storleksklass.
Extra engångsinkomster på två miljarder får staten också genom att sälja statsbolagsaktier samt egendom
”Men nu är läget inte normalt. Det är kritiskt, rent av värre än på 1990-talet. Då är det ytterst få heliga kor som inte riskerar att bli politisk medwurst.”
ur Senatsfastigheters och Fortstyrelsens balanser. Med pengarna amorterar man på statsskulden, men gör också särskilt tillväxtpaket på 600 miljoner. I det finns också åboländska färger. Miljonsatsningarna på Örö 2015–16 betalas ur det. Självfallet har det hörts missnöje från fältet med anledning av de tuffa skatte- och sparbesluten. Inte på 20 år har en finländsk regering exempelvis behövt röra barnbidragen, som sjunker med cirka sju procent. Men nu är läget inte normalt. Det är kritiskt, rent av värre än på 1990-talet. Då är det ytterst få heliga kor som inte riskerar att bli politisk medwurst. Alternativet att låna mera och bara hoppas på tillväxt finns inte längre. I ärlighetens namn bör sägas, att regeringen delvis har sig själv att skylla för att anpassningspaketet blev såhär baktungt, mot slutet av valperioden. Då regeringen bildades 2011 uppskattade SFP anpassningsbehovet till 4 miljarder under valperioden. Speciellt vänsterpartierna anklagade oss då för att vara brutala. Men vad hände sen? Halvvägs in i valperioden hade regeringen redan tvingats fattat anpassningsbeslut för 5 miljarder. Och nu alltså 2,7 miljarder till. Att fråga ”vad var det vi sade?” brukar inte vara pop i politiken. Men ibland är frestelsen större än ibland. Att Vänsterförbundet nu valde att lägga benen på ryggen var ingen chock. VF tycks redan länge ha sökt orsak att lämna regeringen. Nu hittade man den, i maximalt medialt strålkastarljus. Partiets motiveringar haltar ändå illa. Också de mer välbeställda i samhället deltar minsann i spartalkot i form av höjda skatter över hela linjen. Inkomstklyftorna har minskat. Och vill man stöda de fattigaste gör man det garanterat inte bättre som oppositions- än som regeringsparti. En första rond i vårens stora politiska final såg vi redan förra helgen då regering och opposition ingick en ohelig allians kring den mångomtalade socialoch hälsovårdsreformen.
Nu blir det en helt ny modell baserad på fem stora områden som bereds vidare. De öppna frågorna är ännu många, bland annat gällande svensk service, Kårkulla och Åbolands sjukhus. Den parlamentariska beredningen som nu tar vid bör lösa dem på ett lyckligt sätt ännu i vår. Den politiska kovändningen har ändå skapat förvirring i kommuner, organisationer och bland oss politiker, som i god tro tog den förra beredningen på allvar – och agerade därefter.
En hel del arbete har nu gjorts i onödan, men en hel del inte. Strukturreformernas tid är inte slut i och med detta. Gjorda och pågående utredningar kommer inte att samla damm i arkiven.