Ge texten en andra chans
Det
slog mig att jag är skyldig Hans Rosings svar (”Vad är en text”, ÅU 13.3.2014) på mitt genmäle (ÅU 11.3.2014) en andra chans. Eftersom jag reagerat på hans ursprungliga artikel ”Datorn äter upp vår personlighet” (ÅU 4.3.2014), läste jag Rosings svar aningen i farten, vid sidan om. Att jag som bibliotekarie är omgiven av texter fem arbetsdagar i veckan gör mig inte automatiskt till en kännare av texter. En flitig skribent avslöjar inte genom gåpåaranda utan via innehåll och åsikter huruvida hon/ han/hen besitter kunskap om vad en skriven text är. Orsaken till att jag kände mig manad att ge hals, var naturligtvis inte det att jag skulle ha varit omedveten om Rosings verksamhet som textproducent, utan tvärtom. Det absurda i Rosings påstående måste ses just i relation till hans aktivitet. Jag hade väntat mig större insiktsfullhet på grund av detta förhållande, inte mindre. Rosing motsäger sig själv. Som Else-Maj Suolinna redan underströk (ÅU 14.3.2014), ansåg han först att det var alltför lätt att skriva på dator, senare har han yppat att det kan bli alltför
”Det är fortfarande fullt möjligt att använda dator som en vidlyftig skrivmaskin och inte som en inkörsport till www. Nätuppkoppling eller inte har definitivt ingenting att göra med frågan om vad en maskinskriven text är, i förhållande till en handskriven.”
krångligt. Det är klart inkonsekvent – eller om Rosing föredrar, ologiskt. Han har också blandat ihop det här med att använda dator som skrivmaskin och datorisering/digitalisering överhuvudtaget. Och vad lagring av text beträffar, hindrar ingenting att man spar på olika sätt eller printar ut, precis som om man hade en gammaldags skrivmaskin framför sig. Gällande den personliga säkerheten, sekretessen och integriteten och så vidare är det bara att konstatera, att man inte nödvändigtvis behöver vara uppkopplad till nätet. Det är fortfarande fullt möjligt att använda dator som en vidlyftig skrivmaskin och inte som en inkörsport till www. Nätuppkoppling eller inte har definitivt ingenting att göra med frågan om vad en maskinskriven text är, i förhållande till en handskriven. Då Rosing hävdar att jag missat poängen i hans första artikel gör han sig skyldig till en bom. Jag citerar det jag uttryckligen konstaterade: ”men allra först en positiv vinkling av det sagda i Rosings text”. Sedan nämnde jag kort vad forskning anser om sambanden mellan händer och hjärna och händernas betydelse för utvecklingen i stort (människosläktet) och i smått (människornas). Jag har dessutom (i mitt andra genmäle ÅU 14.3.2014) skrivit rakt ut, att jag liksom Rosing tycker det är synd att den handskrivna texten för en tynande tillvaro. Vidare kan jag tillägga, att det klart är en brist att vi sitter stilla framför dator, tv och textfält i den omfattning vi gör, och att barn och ungdomar gärna kunde återfå en del av sin rörelseförmåga; hoppa bland klippor och klättra i träd. Själv är jag övertygad om att jag inte heller missade Rosings andra poäng, som han framför om möjligt mer komprimerat och oblygt i svaret på mitt genmäle: ”Det är helt enkelt så att handskriven text innehåller mera info än text skriven med dator.” Det är förstås det påståendet jag opponerade mig mot. Och eftersom han upprepar sin ståndpunkt, erkänner han själv att det var och fortfarande är en central poäng. (Och då jag reagerar så häftigt på den, hur kan han tro att jag missar?) Till råga på allt tycker han till i sitt svar (13.3), att då man riktar sig till massor, är formell eller författar böcker, så är ”innehållet allt och den unika personligheten intet” (och enligt den första artikeln är det innehållet som är allt ändå bara korvstoppning, ”alla kattor grå”). Jag vet inte vad ni andra har för uppfattningar, men själv måste jag erkänna, att för undertecknad är innehåll och personlighet – vare sig den är unik eller inte – både avhängiga av varandra och intimt sammankopplade
Skämtsamt sagt, om Ludwig Wittgenstein hade levat i Hans Rosings värld så hade han kunnat få svar på tal ifråga om sin sats: ”Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.” – Nå skriv för hand då.
Men allvarligare
talat. Efter att ha gett Rosings svar en andra chans, är jag beredd att både kursivera och ”bolda” det jag skrev för drygt två veckor sedan: ”Rosings åsikter om vad som formar innehållet i det vi läser är, vill jag påstå, en djup skymf mot varje människa som gör sitt för att berika världen med angelägna, underhållande eller personliga texter.” Det Rosing avfärdar som att bara ”trycka på tangenter” innebär i hans eget fall, att han fingrar på avtryckaren och skjuter sin över femtioåriga verksamhet som läsare och författare av texter inte bara i fotnoten, utan i själva foten.
Det är beklagligt. Rosing borde ha tänkt på någon sorts Ockhams rakkniv och koncentrerat sig på handstilen som uttrycksform. Eftersom han känner till vetenskapsteori, vet han att det kan vara vanskligt att upphöja enskildheter (för att inte tala om egna besvärligheter) till allmän lag.