För egen maskin
och missar i navigeringen runt den fallna alen. Hon åker rakt på trädet. Ljudet för med sig tankar om läckande eller kantrande kajaker.
Men som Peter sade under säkerhetsgenomgången: det är svårt att sänka en kajak.
Smällen är lindrig och det enda som kanske får sig en törn är Lauras stolthet. Hon får backa lite och ta sig runda trädet och klarar det galant på andra försöket.
Medan Mats paddlar i förväg för att försöka få bättre bilder, tar vi andra paus och får en chans att fylla på energiförråden. Kajaken har små lämpliga håligheter med lock kring sittbrunnen och där kan man stuva undan utrustning och diverse förnödenheter. När vi når andra sidan av kanalen väntar en paddling över öppet vatten tillbaka till utgångspunkten.
– Håll er nära holmarna och se upp så att ni inte paddlar ut i farleden, lyder direktiven vi får av Peter för sträckan.
Medan vi kämpar oss förbi ett antal stora ryssjor som vardera sticker ut minst 50 meter från stranden, friskar vinden i. Vi är redan i slutet av vår andra paddlingstimme och axlar, armar, mag- och ryggmuskler börjar strejka på sina håll, medan mjölksyran kryper långsamt, men irriterande effektivt, genom trötta lemmar.
– Där borta kommer en segelbåt. Vi måste få över hela gruppen innan den kommer. I värsta fall får vi bogsera någon, ropar Peter över vinden, vågorna och saltstänket. Här ska banne mig ingen bli bogserad, tänker jag och sätter fart över farleden.
Jag märker snabbt att även om vågor på 40 centimeter inte ser så stora ut från stranden, så när man sitter lågt i en kajak och är trött i hela kroppen är det en helt annan sak.
Armarna vill inte lyda mer och med jämna mellanrum får jag torka bort saltvattenblandad svett ur ögonen. Men samtidigt njuter jag. Närheten till havet, naturen – skärgården – gör att jag orkar. När vi slutligen strandar vid Runsala simstrand där vår tur började är alla ganska trötta, hyfsat våta och måttligt kalla. Men det går ändå inte att ta miste på; turen har höjt humöret på vår lilla grupp avsevärt och leendena är bredare än när vi kom.
Det enda molnet på himlen är att jag aldrig fick pli på min paddlingsteknik.