Fyra långa dygn
(men utsikten var säkert fin).
Trots barnens ihärdiga försök att dramatisera sceneriet föranleder situationen inga åtgärder av husets myndiga kattägare. ”De kommer nog ner när de blir hungriga”. Timmarna går. Det blir kväll. Klockan 23 är det definitivt läggdags. Bägge katterna sitter kvar, på posto i trädet.
Med ett lätt stråk av oro i hjärtat går vi till sängs. Men: ”De kommer nog ner när de blir hungriga”. Och mycket riktigt. Våran Ronja har under natten överlistat sin självutnämnde väktare. Matskålarna i köket gapar tomma.
Kvar i trädet sitter kattfrämmandet. Hon har nu rört sig någon meter uppåt. Glor ner på oss då vi lockar och ropar. Uppvisar inga tendenser till att försöka komma ner.
Dottern googlar och tar reda på. Det kastas bollar upp mot grenarna och sträcks fram matskålar. Det promeneras ut på angränsande tak.
Inget resultat. Då tisdagen kommer och kattratet sitter kvar i trädet börjar även modern googla. ”Älä ainakaan soita palokunnalle” läser hon 50 gånger minst. Brandkåren har annat att göra.
Samma på svenska sidor. Där tipsas det om att kalla på arborister och andra träd- klättrare som mot betalning plockar ner djur från höghöjdsläger.
På Ylöjärven sanomats webb från 2012 läser hon om hur brandkåren trots allt kommit och sprutat vatten ur slang på en trädkatt som i skräck ramlat ner och brutit tarmar och ben. Veterinärräkning på 1 600 euro. Och det är ju inte ens vår katt. Ett halsband har den, det syns tydligt. På tisdag kväll blandar sig förbipasserande kattvänner i räddningsförsöken. Det klättras på stege och i trädet men katten bara flyr högre upp. Och hur oroliga är månne dess ägare? Katten jamar hjärtskärande. Ytterligare en natt i trädet väntar. På onsdag morgon blir det Facebookefterlysning. Vems katt sitter för fjärde dygnet i vårt träd?
Och den kommer inte ner fastän den garanterat är hungrig. Och nu är det dags att greppa telefonen. I detta skede bannar jag redan mig själv: Sedan när har jag börjat lita på andrahandskällor? Google?
Man ska såklart ta reda på själv och inte vitt och brett gå och berätta åt hela bekantskapskretsen att det inte är någon vits att ringa brandkåren – för det står på internet att de har bättre saker att göra.
Kvinnan som svarar på 112 är ytterst vänlig då hon äntligen får en syl i vädret efter att jag noggrannt ursäktat mej över mitt ärende – ”för jag vet nog att det här hör inte till er och ni har viktigare saker att göra.”
– Är det redan fjärde dygnet? Då kan man nog överväga hjälp. Jag meddelar brandkåren och så får de avgöra vad de gör. Två timmar senare ringer det på dörren och sommarlovslediga sonen öppnar. Det är brandkåren som rekognoserar.
Modern – på jobb – ger telefonledes noggranna order om att han ska fotografera räddningsoperationen.
Några timmar senare får hon besked: Katten är borta ur trädet. Brandkåren var väl här.
Men några bildbevis på de blinkande ljusen och skyliften finns inte. – Mamma, sidu jag for och simma så jag var inte hemma. Nåväl. Slutet gott allting gott.
Behovet av bildbevis skulle hon inte ens ha tänkt på för några år sedan – på den tiden då man varken var dokumentationshysterisk eller litade på google. Nu vet vi inte heller hur katten mådde efter fyra dygn i vår ek.
Eller vad brandmännen berättade då de levererade hem kissen.
Men allt kan man inte ha vetskap om eller kontroll över här i världen.