Kostymen sys i det tysta

PLÖTSLIGT kommer Döden instormandes – ful och objuden. I flera år har jag gått till tandläkaren varje månad. Hon drar roliga anekdoter och ger mig kantareller och äpplen. Med tiden har vi blivit goda vänner. Jag kan nästan ta en rotfyllning bara för nöjet att träffa henne. Men vid det senaste besöket var hon krasslig och i förra veckan fick jag ett inbetalningskort med posten. I fältet för övriga upplysningar har någon textat ordet ”avliden” i svart bläck. ÅTERIGEN den fasansfulla påminnelsen: En gång ska du vara en av dem som levat för länge sedan. Men ohyggligt nog fortsätter allting nästan som om ingenting hade hänt. Min tandläkare får inga hyllningsreportage i lokaltidningen, inte heller halas flaggorna på halv stång. Redan nästa dag bokar jag en ny tid hos en annan klinik. Någon gång ska vi alla dö, men inte allihopa på samma gång utan då och då så att det knappast märks. MEN IBLAND ger Döden uppskov, en andra chans. Juni 2001 är nästan olidligt het. Mamma ligger på ett hem för vård i livets slutskede. Hela hon är bara skinn och ben. Hon har just fyllt 50, men är redan äldst i släkten. På bara några år har alla andra försvunnit. De finns nu bara kvar i mitt minne. Mormor som levde på majonnäs och starköl och som en gång för länge sedan var fotomodell och greps av KGB. Och farfar som var flygare och krigskorrespondent – en gång stod han bara några meter från Adolf Hitler. Sista natten drog han tag i pappas ärm och viskade att han var så rädd för att dö. Vintern därpå tog farmor piller. Och mormorsmor som blev dement och bröt ihop av sorg varje morgon då någon berättade att hennes man inte längre finns. På begravningen sammanfattar prästen hennes liv: städning av hemmet och samlande av porslinsfigurer. LÄKAREN konstaterar torrt att mamma har 5 procent chans att överleva. Jag lovar mig själv att om hon klarar det här, så ska jag aldrig klaga på någonting. Jag ska vakna med ett jubel i resten av mitt liv. Men operationen lyckas mot alla odds. När hon kommer hem dröjer det bara några veckor innan jag beklagar mig över usla teveprogram och går i taket över bagateller. SOM TRANSTRÖMER säger: Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta. I FEBRUARI 2014 ligger jag på sjukhus med uppsprättad buk. Kroppen klarar inte av att ta upp salt och på nätterna kräks jag kopiöst och håller halva avdelningen vaken. Den 83-årige mannen i sängen bredvid är ursinnig och väser åt mig att hålla tyst. Jag hatar honom innerligt och funderar på att kväva honom med kudden på samma sätt som den där indianen gjorde med Jack Nicholson i ”Gökboet”. MEN JAG förbarmar mig. Hans tarmar har kollapsat, det är totalstopp sedan en dryg vecka. Om det inte släpper inom 24 timmar måste han opereras akut. Kirurgen säger att det är ett mycket stort ingrepp och att han inte kan räkna med att överleva. Familjen samlas och alla gråter. Men på natten sker ett mirakel inne på toaletten. Ingen människa i modern tid har varit så glad över lite avföring. Han får leva vidare. Men redan samma natt är han arg igen för att få nattsömnen förstörd. Det är som att han inte har lärt sig någonting alls. DET KAN mycket väl vara det slutgiltiga beviset på att människan faktiskt är dummare än tåget. Eller så visar det bara att vi är programmerade för anpassning. Genom att studera vad som händer vid katastrofer kan man lära sig mer om mänskligt beteende. Slutsatsen är att vi repar oss överraskande fort. DIREKT EFTER terrorattackerna mot New York steg alkoholkonsumtionen med 25 procent och antalet läkarbesök sköt i höjden. Cirka 6 av 10 amerikaner led av oro och var femte av posttraumatisk stress. Men redan efter några veckor återgick allt till det normala och människor uppgav sig vara precis lika lyckliga som de hade varit före attackerna. Att olyckor bara påverkar oss en kort stund ser man även om man studerar bombdåd i Israel eller följer människor vars hus brinner upp. Till och med i krig och i koncentrationsläger blir det absurda snabbt vardag och någonting helt naturligt. Den som lyckas anpassa sig har störst chans att klara livhanken. MEN KANSKE borde vi bli sämre på att anpassa oss och bättre på att minnas. Livet blir märkligt nog ännu mer fantastiskt och underbart om man ibland påminner sig om att kostymen faktiskt hela tiden sys i det tysta.

I kväll tar jag båten till mamma.