Bowies sista överraskning
SKIVAN. Då en legendartist dör ett par dagar efter att albumet släppts påverkar det ofrånkomligt lyssningsupplevelsen – men jag hann höra David Bowies ”Black star” också innan dödsbudet kom, och överraskades redan då av dess fräschhet. Om återkomsten ”The Next Day” (2013) var en odyssé genom olika skeden av karriären, drar han i det han visste skulle bli hans svanesång upp nya spår. HAN HAR under sina nästan femtio aktiva musikår tagit sig genom en mängd stilar – pop, glamrock, electro, soul, hårdrock (i Thin Machine), drum & bass – men aldrig tidigare använt jazzen som grund för en hel skiva.
Här leder i varje fall den amerikanska saxofonisten Donny McCaslin in bandet i en modern, experimenterande jazz, där snygga melodislingor bryts mot improvisatoriska frijazzsekvenser. Och då Bowie själv låter skörare än tidigare lyckas han vända också det till en styrka – det är vackert och gripande med den spröda soulrösten, utelämnad i ett oberäkneligt jazzlandskap. HAN HAR EN personlig utstrålning som garanterar att man från första tonen ändå vet att det här är Bowie och ingen annan. En artistkollega jag under lyssningen faktiskt ofta kommer att tänka på är i varje fall Scott Walker – vilket på intet sätt förminskar någon av de två giganterna, tvärtom. SAMTIDIGT är det som om mannen med så många ansikten till slut skulle skala av sig maskerna och visa sig just sådan han inför döden är. Det blir inga fler ”english evergreens”, sjunger han, men framför allt, i den oerhört starka “Lazarus” som jag ofta ska återvända till:
”Look up here, I’m in heaven / I’ve got scars that can’t be seen / I’ve got drama, can’t be stolen / Everybody knows me now // This way or no way / You know I’ll be free”.
Texter som tillfullo kan öppna sig först då vi står där överraskade, med facit i hand.