Att låta sig bäras av systerkören

PJÄSEN. Var det någon som sa att lagom är bäst? Gäller det de viktiga sakerna i livet – eller musikaler – kan man bara glömma det.

När man tar vägen uppför sluttningen till Samppalinnas utescen i Åbo ser man paljetter som ligger här och där och glimmar i sanden. Det ger en aning om vad som komma skall, upplösningen i ”Nunnia ja konnia” (”Sister Act”) är en veritabel paljettchock och en hyllning till lojaliteten, glädjen, kärleken. ”SISTER ACT” kom ut först som film i början av 1990-talet och först en bit in på 2000-talet som musikal. Med föreställningen i Åbo får den sin nordiska urpremiär. Filmens huvudroll innehades av Whoopie Gold- berg som alltid haft licens att fläska på i sina roller.

Med MariaLund som leading lady får man en annan grundton, hon kan vara skarp men är alla gånger mer elegant än robust.

Inledningen har lite osäker kontakt till vägytan på premiären, men sen går det vägen. Det finns en stark och varm tråd i föreställningen. Till ens förvåning kanske, för vad har en stor anhopning nunnor att göra i underhållningen? De brukar, där de förekommer hos oss, dessutom omtalas med vissa obehagliga undertoner. MACHOATTITYDERNA får stryka på foten, och fast föreställningen har några ögonblick av buskis visar den att allt sådant är på väg ut i sommar- teatern. Har man rollerna vattentätt besatta behöver man inte trixa till det för att få folk att skratta.

”Sister Act” handlar om sångerskan Deloris van Cartier som är i händerna på en skrupelfri klubbägare. Hon råkar se honom begå ett brott och för att försäkra sig om hennes vittnesmål i rätten får hon lov att gömma sig i ett nunnekloster. Klubbägaren Curtis och hans underhuggare drar sig inte för att eliminera henne för gott. MED ALLA NUNNORNA finns givetvis en liten blinkning till ”Sound of Music”. Här finns också novisen som inte vet om hon ska ge sitt liv till klostret eller världen. Paulina Saarinen har den rollen, hon är den som inte tar plats, som anpassar sig, för att i andra akt spricka ut i en egen sång. Hon släpper fram sin röst, och den är stor.

Intrigen i ”Nunnia ja konnia” är i själva verket bara den bit av isberget som är synlig över vattenytan. Pjäsen handlar om andra ting, om vad som begränsar en, till synes och reellt, och hur man kan övervinna det. Originalnamnet, ”Sister Act” pekar också på det. FÖRSTAAKTEN jobbar med personpresentation. Man träffar ärkeskurken Curtis, Lauri Ketonen, som visar upp rollens hänsynslöshet – och låter höra sin sammetsröst. Den andra sammetsrösten tillhör Martti Manninen som konstapel Ricky. Han har sin stora sång i första halvlek – den handlar också om att hitta sina egna proportioner.

Friktionsfritt går det inte när Deloris ska spela nunna, men hon hittar en uppgift i att rycka upp den tynande klosterkören. Det gör hon, till abbedissans ( Satu Paavola) fasa, med besked. Systrarna är i stället med på noterna, bokstavligen. VILKET AV DERAS sångliga utbrott man gillar mest kan vara smaksak, helt avväpnande finner jag sångnumret där de väcker sin nya körledare mitt i natten och kräver att hon är med i en kraftfull bön till Herren att han ska välsigna deras show, varje moment av den, varje steg, varje not, varje plagg.

Det har en mycket mer gränsöverskridande humor än den förväntade passagen där Deloris inledande nattklubbsnummer översätts till klostermiljö. Hennes körarbete visar sig va- ra till avgörande nytta för klostret, men skurkarna är henne på spåren. Men i det kritiska ögonblicket sluter alla systrarna upp kring henne, hon blir en av dem. DEN RÄTTE hittar hon på köpet, det hör till pjäsformatet, men föreställningen låter det gå fort undan. Det finns en smittande välvilja i årets uppsättning, som inte är självklar för en så stor apparat som man opererar med på Samppalinna.

Drivande är den hejdlösa nunnekören, som har en stor kollektiv kraft utan att ta udden av individerna. Maria Lunds roll ska på sätt och vis gå motsatt väg – en desillusionerad kaxighet ska omvandlas till en befriad tillit. Det är inte så enkelspårigt man skulle tro, men Lund har en given ”star quality” – och för varje föreställning, får man tro, kommer hon att låta sig bäras mer och mer av systerkören.