En kort men lovande karriär
Den unga skådespelaren Anton Yelchin, 27 år, omkom i en olycka i söndags, då han blev påkörd av sin egen bil på garageuppfarten till sitt hem i Los Angeles. Omständigheterna är i skrivande stund inte helt klara, men polisen i L.A. rapporterar att Yelchin troligtvis hade stigit ur sin bil och befann sig bakom den när den började rulla mot honom.
Yelchin var en mångsidig skådespelare som fortfarande var i början av sin karriär. Han föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) men flyttade redan som 6 månader gammal till USA då hans föräldrar, bägge konståkare, blev beviljade politisk asyl i landet. FÖRMÅNGA är Yelchin mest känd som Pavel Chekov i de nyare Star Trek-filmerna, regisserade av J.J. Abrams. Den första kom 2009, uppföljaren ”Star Trek Into Darkness” 2013 och den tredje, ”Star Trek Beyond”, har premiär i slutet av juli. För andra är det Yelchins biroll i Jim Jarmuschs vampyrdrama ”Only Lovers Left Alive” som sticker ut. Där spelade han Tom Hiddlestons dealer Ian, som fixade fram vintage instrument utan att fråga för många frågor. FÖR MIG är det indiedramat ”Like Crazy” (2011) som imponerar mest i den unga skådespelarens digra resumé. Filmen vann huvudpriset på Sundance-festivalen och är Drake Doremus regidebut. Yelchin och Felicity Jones (”The Theory of Everything”, ”Rogue One”) spelar amerikanen Jacob och den brittiska utbytesstudenten Anna som träffas på campus i Los Angeles och blir kära i varandra. När Annas studentvisum går ut väljer hon att strunta i det och stanna i USA över sommaren, för att få tillbringa den med Jacob.
Efter en kort resa till London återvänder Anna till USA bara för att nekas inträde i landet och skickas tillbaka till Storbritannien. Det visar sig att hon är bannlyst från USA på obestämd tid, till följd av visumöverträdelsen. Jacob och Anna är således fångade i ett långdistansförhållande som tär på dem både som individer och som par. ”LIKE CRAZY” är långt baserad på Doremus egna erfarenheter av ett långdistansförhållande och istället för att skriva ett traditionellt manus valde Doremus och Ben York Jones att jobba fram en 50-sidors synopsis och sedan låta skådespelarna improvisera fram all dialog. Resultatet är ett romantiskt drama som känns närmare verkligheten än samtliga filmer inom genren. Storyn är visserligen aningen forcerad i sitt sätt att hålla de två i sär, men Jones och Yelchin är så äkta att det gör ont. Jag ryser av igenkänning när jag ser den.
”Like Crazy” är i stunder en verkligt brutal uppgörelse med den frustration och de svårigheter som en långdistansrelation kan ge upphov till. Särskilt Yelchin får här visa sitt breda register i en roll som visar hur erfarenheter och känslor tär på oss och tvingar oss att växa upp och hur kärleken både kan lyfta och knäcka oss. Yelchin hade fler sådana prestationer i sig, men vi får sorgligt nog hålla till godo med de som redan finns.