När Jugoslavien försvann

Gränser drogs där de inte tidigare funnits och många tvingades fly när hemmet plötsligt låg på fiendeterritorium.

I sommar reser jag några veckor runt på Balkan, en region jag aldrig tidigare besökt men som länge legat i topp på min lista över prioriterade resmål. Regionen hör till den geografiska gränszon mellan väst och öst som sträcker sig från Finland och Baltikum genom Centraleuropa och Balkan ner till Grekland.

På Balkan kombineras gränszonens väst-östliga dimension med en nord-sydlig dimension, som genom historien har utgjort en maktpolitisk arena för en kamp som förts mellan occidentalt och orientalt, kristet och muslimskt, habsburgskt och osmanskt. Den i europeiska förhållanden exceptionella etniska, kulturella och religiösa mångfalden har medfört att regionens historia är både turbulent och komplicerad. HISTORIEN BLEV i längden en stötesten också för Jugoslavien, den stat som åren 1918–1991 för första gången politiskt enade de ”sydslaviska folken”. Winston Churchill lär träffande ha sagt att Balkans största utmaning är att där finns ”för mycket historia”.

Reseförberedelserna har gett mig anledning att läsa den första vetenskapliga uppsatsen jag någonsin skrivit. Detta skedde under mitt andra studieår i början av 1990-talet – ämnesvalet var fritt och jag valde att fördjupa mig i Jugoslaviens uppkomst.

Nyheterna vid den här tiden do- minerades av de konflikter som hade blossat upp i det ur nordiskt perspektiv relativt perifera Jugoslavien, och valet kan väl betecknas som i någon mening typiskt för en historiker. I en strävan att peka en samtidsrelevans väljer man att ta sig an händelser och fenomen som är aktuella i samtiden – för att försöka förstå dem genom det förflutna. UPPSATSEN MED titeln ”Jugoslaviens födelse – nationella motsättningar under de första åren” klassar jag som en klassiker i min egen skriftliga produktion. Inte för att den är bra, utan tvärtom för att den så väl kan tjäna till att belysa näs- tan alla de grundläggande misstag man borde sträva till att undvika i en vetenskaplig uppsats.

Den har väckt mycket munterhet under årens lopp, inte minst bland kolleger som tagit varje tillfälle i akt att påminna mig om denna ”höjdpunkt” på den akademiska banan. Samtidigt har den uppfyllt en pedagogisk funktion genom att jag ibland har använt den i min egen seminarieundervisning. Jag har anonymiserat den och låtit studenter ta ställning till hur den skulle kunna förbättras.

Studenterna har förtjänstfullt efterlyst en tydligare formulerad frågeställning och mera utförliga redogörelser över teori, metod och forskningsläge.

Vi har också diskuterat att det inte är vetenskapligt hållbart att motivera sina avgränsningar med formuleringar av typen ”har inte haft lust” eller ”av bekvämlighetsskäl”. Inte ens när det är exakt så man känner. TROTS DE SMÄRRE bristerna i förverkligandet blev uppsatsens tema mera aktuellt än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När jag inledde arbetet hade Slovenien och Kroatien precis förklarat sig självständiga från Jugoslavien, som samtidigt hade upphört att existera. Detta var ändå bara början. Under det årtionde som följde bevittnade ett chockat Europa för första gången sedan andra världskriget ett krig där etnicitet, språk och religion var utlösande faktorer.

Efter att man på 1980-talet hävdat att nationalismens tidevarv slutgiltigt var förbi hade ideologin åter lyft på huvudet och demonstrerat sin latenta destruktiva kraft. Städer, byar, och släkter som fört en fredlig samexistens stod plötsligt splittrade. Gränser drogs där de inte tidigare funnits och många tvingades fly när hemmet plötsligt låg på fiendeterritorium. Hundratusentals kom som flyktingar till andra delar av Europa. DET ÅRTIONDE som följde präglades av krig, etniska rensningar, krigsförbrytelser och NATO-invention. En federal stat förvandla- des till sex självständiga stater med delvis oerhört komplicerade administrativa strukturer. Kroater och serber som före 1991 talade ett språk som kallades för serbokroatiska började två olika språk, serbiska och kroatiska. Nationalismen gör språk till politik.

I de vackra och idylliska landskapen känns kriget i dag avlägset, trots att det för bara tjugo år sedan rasade med full kraft. Här och där kan man skymta fysiska spår; ett sönderskjutet hus, en övergiven by, en grav, ett minnesmärke. De mentala spåren är svårare att få syn på. En del sår har läkts, många ligger fortfarande öppna. Och historien finns kvar – i själva verket finns det ännu mera av den än det fanns på Churchills tid.

Det blev inte någon Balkan-expert av mig, men fascinationen för regionen har hållit i sig. NÄR JAG LÄSER texten inser jag att jag gång efter gång har återkommit till liknande tematik andra sammanhang.

Den som berör språk, nationer, etniciteter och identiteter. För uppsatsen fick jag vitsordet 2+ på skalan 1–3 och jag konstaterar att jag själv nog skulle ha varit strängare i bedömningen. ”Men vi gör ju det här för att vi ska lära oss av våra misstag”, som den tålmodige handledaren sade 1992.

Och som jag numera brukar säga när jag handleder seminarieuppsatser.