Ambitiös dockteater uttrycker stora känslor konfronterande
PJÄSEN. ”Prinsessa Hamlet” av E.L. Karhu kan på ett plan ses som en vidareskrivning av Shakespeares drama, men den plockar strängt taget bara Shakespeare på några ikoniska roller: Hamlet, nu som prinsessa, Hamlets mor, väninnan som fått heta Horatia. Med finns också Ofelio, och en morbror som givetvis relaterar till makten, ibland genom att dra till sig uppmärksamheten. Men medan man tittar åt hans håll fortsätter drottning Gertrud som förut. KORT KAN MAN säga att pjäsen handlar om roller. Kronprinsessan Hamlet ska efterträda sin mor, den hårdföra drottningen. Det vill hon inte, men hon kan inte heller förändra förutsättningarna. Hon brister, och efter sammanbrottet förs hon till ett mentalsjukhus som kallas (och är) Buckingham Palace. Hon är ute ur leken och en annan ”tronföljare” fyller snabbt hennes plats.
Men ”Prinsessa Hamlet” nöjer sig inte med att diskutera de svajiga premisserna för stunden i rampljuset eller vår tids hänsynslösa konsumtion av kändisars uppgång och fall. Ljuset riktas specifikt mot kvinnornas öde. En man ihågkoms för det han åstadkommit, en kvinnas livsverk draperas gärna i berättelser om hennes galenskap eller psykiska skörhet. BEVISEN ÄR övertygande: Sylvia Plath, Marilyn Monroe, Lady Di ... det är bara startfältet. Men pjäsen uppehåller sig inte bara vid det utan skapar också en kontaktyta till det vi kallar psykisk ohälsa. Att möta sådan är svårt, ett sätt att slingra sig är att lyfta den behövande åt sidan, kapsla in henne i en prinsessroll. Den insikten är rätt dabbande.
Pjäsen hade premiär på Q-Teatteri vintras och framgången där är helt säkert en av orsakerna till att den nu spelas på Stadsteaterns Sopukkascen. Helsingforsversionen regisserades av en av landets mest klarsynta unga regissörer, Linda Wallgren (som också visare framfötterna vid teater Viirus textfest för två år sedan).
På Sopukka blir ”Prinsessa Hamlet” dockteater i samarbete med Aura of Puppets och med Merja Pöyhönen som regissör. Konceptet öppnar för ett mer reflekterande, ibland till och med meditativt, känsloinnehåll än uppsättningen på Q-Teatteri, vars grepp liknade serietecknandets, något som också var textförfattarens första intention.
PÅ Sopukka blir ”Prinsessa Hamlet” dockteater i samarbete med Aura of Puppets och med Merja Pöyhönen som regissör. Konceptet öppnar för ett mer reflekterande, ibland till och med meditativt, känsloinnehåll än uppsättningen på Q-Teatteri, vars grepp liknade serietecknandets, något som också var textförfattarens första intention.
Men också med dockorna kommer det konfronterande i fokus, fastän det utmanande och pedagogiska (kombinationen som till exempel Liv Strömqvist och som man tänker på i samband med ”Prinsessa Hamlet”) får en helt annan utformning. MODERN DOCKTEATER kan ha ett suggestivt djup av kollektivt berättande. Det får man med på köpet, för de stora dockorna behöver ofta mer än en förare: en ansvarar för replikeringen, en annan för dockans lemmar, en tredje arrangerar den mer finstilta gestiken. Det här ger oväntat stora effekter i uttrycket och är en del av den moderna dockteaterns trumfkort. Det lämpar sig också mycket väl för den här pjäsen.
Allt det visuella på Sopukkascenen gör intryck. Spelutrymmet flankeras av anhopningar av bråte bland vilka man hittar den rekvisita man behöver. Hovet behöver tronlika stolar, de olika scenerna behöver inramning, då hittar man just ramar av olika storlek, som kan fungera som dörrar eller fönster, eller bara inrama någon av de mänskliga aktörerna ett ögonblick. ELDEN ÄR ETT VIKTIGT element. Prinsessan Hamlet har ett stigmatiserande ärr inbränt i ansiktet. Det brinner, människorna brinner. Elden hanteras också av människorna av kött och blod på scenen med enkla rekvisitatillbehör, men utfallet är verkningsfullt, vimplarna visar att elden är lös överallt, uttryckssättet indikerar att människorna inte alls är oskyldiga till det.
Dockorna är skapade av Heini Maaranen och är uppskattningsvis dryga metern höga (förutom drottning Gertrud som är längre). Deras ansiktsuttryck är som teatermaskernas, öppna för situationen, öppna för de projektioner som åskådarna överför. Som publik är det svårt att gardera sig, det är en av poängerna. Ofelio har gjorts om till hund, med ett aristokratiskt huvud, och med en svans som viftar inställsamt pragmatiskt, det är genialt! MEN FÖRESTÄLLNINGEN litar inte helt till det visuella. Den har fått ett genomgående, nykomponerat musikspår (av Valtteri Laurell Pöyhönen), framfört av en stråkkvartett som är förinspelad. Det tillför en rymd kring scenerna och är mycket vackert, men avbryts ofta inte för replikeringen som ibland måste överrösta – något som sällan är så lyckat.
Nätverket Aura of Puppets, där Merja Pöyhönen är ordförande fick statens konstpris i fjol. Det är välförtjänt och stort för Åbo, som blivit något av den moderna dockteaterns huvudstad i Finland. I november (15– 19.11) arrangeras en dockteaterfestival i Manilla, där man kan bekanta sig mer med den moderna dockteaterns uttryck och ambitioner.