I synnerhet om man är hungrig
Min dag på bokmässan blev fantastisk för att jag orkade vänta på diskussionen om romanen och friheten, ”Romaani ja vapaus”. Paneldeltagarna höll upp varsin bok, och vilken moderatorn Kari Kettula valde berättade jag senast. Sirpa Kähkönen sa att Pippi Långstrump var självklar, publiken nickade till det.
Li Andersson hade valt Bea Uusmas ”Expeditionen: Min kärlekshistoria”, som representerar äventyret som frihet, men Också dess ödesdigra komplikationer. Kari Mäkinen tog med sig ”Bailey’s café” av Gloria Naylor. OCHHURMÅNGA har läst den? Frågan gick till menigheten på plats och en – säger en – räckte upp handen. Tog det som en uppmaning, nosade upp ett exemplar på ett Blankabibliotek ganska nära mig och sitter med boken i min hand.
Varför har ingen berättat mer om Gloria Naylor för mig? Nu blir det första som faller upp i min sökning en artikel i The Guardian för nästan precis ett år sedan med anledning av hennes död. Men några av hennes romaner finns på svenska, debuten som blev mycket uppmärksammad, ”Kvinnorna på Brewster Place” och ”Bailey´s café” som översattes av Annika Preis 1994. BAILEY´S CAFÉ ÄR en sylta med inskränkt meny. Men persikopajen är sagolik. Dit kommer ett brokigt klientel, såna som varit med om mycket. Ägaren har också det, han har överlevt kriget. De trettio första sidorna är en märklig inledning som står med ena foten i andra världskriget.
Kriget tar slut för berättaren i och med Hiroshima. Inget krig kan berättiga vad som skedde där och berättaren råkar i upplösningstillstånd, men dras in i berättelsen igen av Nadine, som är/blir hans effektiva men tillknäppta fru. De har kunder som väntar, säger hon. De väntar på mediokra hamburgare och på att få sin berättelse berättad. BAILEY´S CAFÉ ÄR en plats för dem som blivit fångade i en definition på grund av hudfärg, etnisk härkomst, kön, ekonomi (katastrofal!), eller på grund av missbruk, kriminalitet eller mental ohälsa. Omvärlden knippar gärna ihop allt detta, den gjorde det i Naylors hemstad New York i slutet av 1900-talet. Den gör det hos oss nu.
Bailey’s café ger värme och näring till alla dem som inte har nånannanstans att gå. Episoderna bryr sig inte mycket om att lägga sig logiskt i tid och rum, och caféet har en bakdörr som leder till – ja, något annat. Man kan se och höra saker där som man aldrig förr varit med om. Och i slutet av romanen föds ett barn, det finns ett Messiasstråk i hela det upplägget, men ramen är hela tiden densamma, det svajiga caféet, en utopi, en dystopi, en saga. JAG ÄR GLAD ATT jag stannade och hörde ärkebiskopen rekommendera boken, och jag är glad att han inte särskilt poängterade att Naylor var svart och kvinna. Det är säkert en stor del av orsaken till att hon inte nått den stora publiken här. Att hon ändå hamnat på våra bibliotek kan också bero på Toni Morrison, som fick Pulitzer 1987 och Nobelpriset 1993. Hon skapade en dragningskraft, men när ingen ville upprätthålla den svalnade intresset.
När man stiger in i ”Bailey’s café” slås man av tanken hur lite av den viktiga och läsvärda världslitteraturen som sist och slutligen når en på ens modersmål. Det är som caféets godtyckliga matlista. Men persikopajen är sagolik, som sagt. Och resten kan också vara fan så bra käk (son Sugar Man säger, han är sutenör som är kund på Bailey´s). I synnerhet om man är hungrig, säger jag.