Hur orolig ska man vara?

Oxveckor. Det betyder inte filé på menyn. Påfrestningarna kräver att man är stark som en oxe.

Först var det aktivitetsmodellen. Den påminner om atmosfären i min första skola. Regler, ofta obegripliga, svåra att följa. Trivdes nån var det ett undantag, man hade fått en lärare som gillade eleverna mer än lärarrummet. Det är mindre än hundra år sen, det känns som ett sekel. FINLAND 100. Nu kom vi precis ut ur det, men märkesår är beroendeframkallande. Jag hoppas vi ska orka under inbördeskrigsåret. Först ska vi i alla fall välja president.

De första oxveckorna domineras huvudstadstidningen av karikatyrer. Undrar varför presidentkandidaterna måste framställas så. Kanske finns en tanke bakom det. Man har i alla fall undvikit den personliga konfrontation som en fotosession innebär. Men de som lider av en släng av ansiktsblindhet, en åkomma som är vanligare än man tror, får fundera en sväng till. KANDIDATEN KAN slippa sin karikatyr om hen blir president på riktigt, och en i raden av fotografiska porträtt, som än i dag betraktar oss från viktiga instansers väggar. I min första skola fanns de. De kom dit från en nedlagd utbysskola.

Porträtten ärvdes av centralskolan, där de spikades upp en dag när vaktmästaren inte hade annat på programmet. En av eleverna från samma utby, som hade vägrat säga ett enda ord i den främmande miljön, lyste upp när klassen passerade, sa med tydlig röst: ”Tåmde gåbban je från Återmåsan.” ÖVERSATT TILL ETT av landets officiella blir det: ”De där gubbarna är från Uttermossa” Varvid klasskamraterna började skrika ”Nähhä, för det är Finlands presidenter!” (fast på dialekt) tills deras lärare (som råkade vara min mamma, som fört denna historia vidare) sa att det var alldeles rätt, bilderna kom just från Uttermossa.

Var gång jag ser raden presidentnunor (som inte längre är idel gåbbar) till exempel i vissa ungdomslokaler jag besökt i Åboland, tänker jag på Uttermossa. Men i motsats till vad man kan tro hör det inte till presidentens åliggande att tänka jättemycket på Uttermossa, det är ministrarnas sak, men man kan notera en rätt massiv underlåtenhet där. OCH DEN SOM uttalade de bevingade orden hade redan på något plan analyserat sin framtid och emigrerade så fort som möjligt till Sverige och verkstadsindustrin, där oxveckorna var permanenta. Och kanske han var stum i flera år tills han hittade något välbekant att kommentera.

Vi vet i alla fall att hans generations immigranter fick ta en del obehagligheter, medan deras barn talade med rätt accent utanför hemmet och gick i kommunal musikskola, drömde om att bli popstjärnor (och kanske blev det) och brydde sig ganska lite om vem som var president i Finland. OCH NU TÄNKER jag på dem som för första gången de använder sin rösträtt och gör det i ett presidentval som redan ser avgjort ut. Hur motiverade är de?

Var tar de sin information om kandidaterna? Låter de blicken glida över de jämlikt fula karikatyrerna i Husis och konstaterar att de inte vill rösta på en enda? I alla fall blir de inte gamla i kandidatpresentationerna i TV 1, det är jag ganska säker på. ATT TITTA PÅ DEM i tablåteve är att inledas i frestelse. I måndags lockades man att överge Väyrynen för Hobbiten som gick på en annan kanal. Huhtasaari fick tävla med nystartade serien om Vietnamkriget, Vanhanen konkurrerar med Humphrey Bogart i morgon.

Och i dag framträder presidentkandidat Nils Torvalds parallellt med ett program som heter ”Pitääkö olla huolissaan?”. Hur orolig ska man vara? Signaturen ACS återkommer varje onsdag.