Sportåret 2018

Skjutsa till fotbollshallar. Tvätta träningskläder. Betala månadsavgifter. Fylla pumptermosar med kaffe, sälja kaffe från pumptermosar, köpa kaffe från pumptermosar.

Baka mockarutor, sälja mockarutor, köpa mockarutor.

Läsa mejl, följa lagkalendrar,.anmäla, anteckna, sköta familjekalender.

Skicka oändligt antal meddelanden för att komma överens om samskjutsar.

Stå oändligt antal timmar vid plankanterna.

Lida med den som sitter på bänken. Glädja sig med den som blir inbytt från bänken. Stöda, trösta, lyssna, uppmuntra. Orka, orka, orka. DET SÄGS ATT Sportåret 2018 ska innehålla olympiska spel och världsmästerskap.

För tiotusentals finländare handlar Sportåret 2018 snarare om vecka efter vecka av roliga, slitande, rutinmässiga vardagsträningar.

Eller om rutinmässig markservice och ett slitsamt öppnande av plånboken. DET KAN DIVERSE FÖRBUND och ministerier gärna komma ihåg.

Öppna hellre plånboken då det gäller vardagsidrotten för hundratusentals juniorer och motionärer runt om i landet, istället för att betala för glitter och glamour, elitturister till olympiska spel eller hundratals administratörer i grenförbund, centralförbund eller i olympiska kommittéer.

Grovjobbet görs bland gräsrötterna ute i föreningarna.

Av dem som orkar träna, vecka efter vecka. Av dem som – oftast oavlönat – orkar agera tränare och funktionärer, vecka efter vecka. Av föräldrarna, som orkar stöda och betala. SEGRAR VINNS INTE enbart i OS eller VM.

De vinns varje vecka. Runtom i landet: i hallar och i träningssalar, i bassänger och i ishockeyrinkar.

De vinns varje gång en knatte lyckas och får en uppmuntrande klapp på axeln.

Varje gång det blir kramkalas efter ett mål i träningsmatchen.

Varje gång samhörigheten ökar då huttrande föräldrar tillsammans säljer kaffe vid en mörk och kall plankant. Då vinner Finland guld. Guld av det slag som sätter djupare spår i berättelsen om vårt land än VMsegern 1995, OS-guldet 1972 eller Paavo Nurmis samlade bravader.