På äventyr med motorcykel
Före detta ÅU-journalisten Sonja Hellsten ser landet med sin Yahama. Att trafiken är farlig har hon också fått uppleva.
23 december 2017. Bra väder lockade till en eftermiddagstur åt La Concordia-hållet på min röda motorcykel, Yamaha YBR125ED som jag köpte som ny i Esteli, Nicaragua, i oktober 2016. Pris: 1650 USD.
En vit, gammal camioneta stod parkerad på vägen mot staden La Conordia som ligger närmare 40 km österut från Esteli. Jag hade just börjat köra förbi när en dörr plötsligt öppnades och träffade mig och ”moton”. JAG HANN tänka ”nu går det illa” innan vi båda landade på körbanan. Motorcykeln lade sig på sidan men mitt ben hade lagt sig där under.
Tillskyndande folk hjälpte mig och ”moton” på rätt köl. Något omtumlad frågade jag om behövs det polis. – Nej, sade en man. – Vem är föraren, var min nästa fråga.
– Jag, svarade han som tyckte det var onödigt med polis. TILLSAMMANS GICK vi till camionetan och tittade på den. Dörren hängde på sneda gångjärn och gick inte att stänga.
I förarhytten satt en liten hund och en kvinna som var ivrigt sysselsatt med sin mobil. Flaket var fullt av folk med utryckslösa ansikten som om de ingenting hade sett eller hört.
På min ”moto” gick främre vänstra blinkern sönder, bränsletanken fick en buckla, kopplingshandtaget kröktes och en fotstödspinne blev lite sned.
Hjälmen skråmades och glasögonen gav mig en blåtira men höll. HEMMABESLÖTS att jag skulle visas upp på privata adventistsjukhusets klinik och det gick till på sedvanligt sätt här i landet.
Vi var fyra personer som satte oss i bilen. Jag var klinikens enda patient och ägnades genast uppmärksamhet medan resten av ”min familj” stod omkring mig och Yolanda förde ordet.
Först skulle jag vägas och få temperatur och blodtryck mätt. Doktorn ville ha röntgenbild av min hand och den avslöjade en spricka på ett ben i högra ringfingret. Tio dagar med handen i paket på gipsplatta blev ordinationen. I övrigt hade jag bara blåmärken.
– Starka ben, var läkarnas bedömning när de studerade röntgenbilderna av handen.
– Hon dricker mjölk och har ätit bra mat, upplyste språkröret Yolanda. 68 USD KOSTADE klinikbesöket med allt. Min reseförsäkring hade jag ingen nytta av i det här skedet. Plastkortet jag hade möttes med en huvudskakning.
Jag fick kvitto så jag kan björna försäkringsbolaget när jag kommer hem. I det här landet sker majoriteten av alla betalningar kontant. JAG HADE TUR. Av tio som dör i trafiken här är sju motorcyklister. Enligt statistiken fanns det i fjol 300 000 in- registrerade motorcyklar i Nicaraga som har 700 000 motorfordon. I fjol importerades 65 000 ”motos” vilket var en ökning med 13 procent.
I Nicaragua är motorcykeln framför allt ett transportmedel. En ”moto” med mor och far, ett par-tre barn och lite last därtill är ingen ovanlig syn. De allra flesta är så kallade lätta motorcyklar.
Ingen körskola krävs för examen för motokörkort. 80 procent lär sig köra moto av en granne, familjemedlem eller vän och lär sig också alla fel de gör. Jag känner en lokal kvinna som skaffade scoter och lärde sig köra den under mörka kvällar på lugna gator.
Jag hade vid olyckan inte kommit mig för att ta den skyldiga bilförarens namn och kolla registernumret på bilen. NÄR KLINIKBESÖKET var avklarat tog juristen i Yolanda överhand. Den skyldige borde betala alla mina och motons kostnader.
Vi körde till olycksplatsen för att se om det fanns några spillror kvar av den söndrade blinkern men kammade noll. Tonåringen Yeffrey som frågat i några närliggandde butiker kunde berätta att camionetan saknade registerskyltar. I mitt stilla sinne undrade jag med vilka pengar den stackars föraren skulle betala mina utgifter.
Nicaragua är Latinamerikas nästfattigaste land och utan polisundersökning, som bilföraren ville undvika, får man inte ut någon ersättning från den obligatoriska försäkringen. FÖRUTOMATTYOLANDA råkar vara jurist har hon ett annat intresse av ”moton”, hon är formellt dess ägare. Som turist kan jag nog köpa men inte inregistra ett fordon på mitt namn i Nicaraga.
Som utländsk turist kan jag inte heller köra över landets gränser med ”moton” om inte Yolanda är med. Hon kan nog ge lov åt en annan residente att göra det men inte åt mig.
De här lagparagraferna var jag inte medveten om när jag började planera att åka till grannlandet Costa Rica med moton. För att föra ett fordon ur landet till Costa Rica eller Panama behöver man utom ägarens lov också den nicaraguanska polisens tillstånd. EFTER ATT av två poliser fått samma svar, att det är omöjligt på grund av att jag är en utländsk turist, fick jag lägga mc-resan till Costa Rica på hyllan och funderade i stället ut en annan plan.
Jag skulle åka ”moto” till Rivas som ligger nära gränsen, lämna den där och ta buss till Costa Rica. Den planen gick också i stöpet efter olyckan för min hand var inte färdig för nya mc-äventyr ännu vid den tidpunkt jag var tvungen att söka ett nytt lov för vistelse i Nicaragua.
Det blev nog Costa Rica men med buss. Resan tog fem dagar.
– Det är ingen ordning på trafiken här i landet, säger don Domingo i grannhuset. Han är drygt 60 och har kört bil sedan han var tolv år, hittills utan böter och olyckor.
Jag skulle visas upp på privata adventistsjukhusets klinik och besöket gick till på sedvanligt sätt här i landet.
HANHAREN kvartersbutik och god utsikt över vår gata med dess många gånger vådliga framfarter, ibland kommer motorcyklar förbi på ett hjul. Och nästan alla tutar vilket jag lärt mig betyder ”jag först”.
Trafikolyckorna är många, dödsfallen likaså. Polisen har en kampanj på gång för att få en ändring och har under senare tid bötfällt och dragit in så många körkort att det blivit nästan folkstorm.
I staden Masaya beslagtog polisen på veckosluten under årets sista kvartal 500 motorcyklar på grund av trafikförseelser.
I 80 procent av fallen var förarna alkoholpåverkade. Andra orsaker var överhastighet, körde utan skyddshjälm, saknade försäkring och/eller körkort eller dokumenten var inte längre giltiga. ÅRLIGEN SKA MAN erlägga en trafikavgift till kommunen man bor i och får då ett klistermärke att sätta på ”moton”. I år har märket för Esteli en bild av en lokal konstnär som är vida känd för att ur sten och klippor i naturen mejsla ut de mest fantastiska konstverk. Don Alberto heter han och jag har haft nöjet att träffa honom en gång.
Han bor på landet bland bergen i naturskyddsområdet Tisey och har på sin mark skapat en stor skulpturpark som lockar besökare från alla håll. Han guidar dem själv, äter hos sin syster och sover i en mycket enkel och liten koja. Staden besöker han sällan, tobak är det enda han behöver därifrån.
Mina egna kontakter med polisen på vägen har hittills avlöpt bra. Jag har alltid med mig passet, mitt finländska körkort och de två nicaraguanska dokument en motorcykel ska här. I höstas stoppades jag en gång av polis och uniformerade män från migrationsmyndigheterna. De sistnämnda ville veta exakt på vilken adress och hos vem jag bodde. OCKSÅ HÖSTEN 2016 blev jag en gång invinkad till vägkanten av polis. Jag stannade, tog av hjälmen och riktade en frågande blick mot polisen som stod på körbanan.
Han bara glodde på den smårynkiga gringan med rakat huvud. – Buenos dias, sade jag. Han mumlade något till svar. Tystnaden fortsatte.
– Siiii, sa jag till slut uppfordrande med ett tydligt frågetecken efter. – Donde va, kom det slutligen. Jag förstod inte riktigt om han menade varifrån jag kommer eller vart jag ska och tog det säkra framom det osäkra.
– Finlandia, klämde jag till med. DÅ FICK POLISEN nog och började vifta att jag skulle ge mig iväg. Han ville inte ens se dokumenten som brukar vara det första de frågar efter.
Det blev alltså ingen långfärd till grannlandet Costa Rica där jag skulle köra på vackra sandstrandsvägar medan jag uppfyllde kravet på utlandsvistelse för att få förnyat lov att vara ytterligare 90 dar i Nicaragua. Men jag har kört på andra vägar i stället, mest i norra Nicaragua genom vackra landskap med gröna berg där vägarna slingrar sig i krokar och det går upp och ned men också nere på slätter söderut där hettan är nästan olidlig på raka vägar som drar genom öppna, soldränkta trakter.
Hittills har det blivit omkring 3500 km på nicaraguanska vägar vilkas skick varierat från ytbelagda mycket bra till smala sandvägar med vassa stenar, gropar och vattenpölar. Överallt ska man räkna med betydligt mer tid per kilometer än i Finland och ytterst sällan är man en-