En mörk men varsam saga om framtiden och oss
BOKEN. Omslagsbilden till ”Scandorama”, en dystopisk grafisk berättelse av Hannele Mikaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald, visar en djup brunnliknande bakgård. Där står en vit katt, kastar en lång skugga som också har ögon som lyser. Eller så är det två katter. Och ett fängelse.
Bilderna i berättelsen kan vara just så mångtydiga, eller så lämnar de så lite information ifrån sig som möjligt. De är hållna i en behärskad gråskala, med plats för återkommande blå detaljer, som accenter i berättelsen, som lite ljus, lite hopp, möjligtvis. BERÄTTELSEN utspelar sig i NeoScandia där segregering är ledordet. De gamla skandinaviska huvudstäderna tycks ha stiliserat sina namn hos flyget, de heter till exempel STOHOME och HELSINGY CITY. Instinktivt skriver man namnen med versaler. Det före detta Finlands tidigare huvudstad är orten för dem som inget hopp har.
På vilka grunder man delas in i lyckade och losers blir inte riktigt klart, men berättelsens centralfigur Misskat är dömd från födseln. Hon är hybrid, till en del människa, en del katt, Homo Felinus. I berättelsen får hon ett uppdrag, hon ska eskortera ett tvillingpar, åtskilda siamesiska tvillingar, bort från Arktis. På sista uppslaget där berättelsen får ett ganska abrupt slut är det de som får störst utrymme. VAD SOM RIKTIGT sker blir man inte alldeles klok på, men som läsare ska man inte låta sig skrämmas av det. Det är oron och otryggheten och ovetskapen som är berättelsens kärna – och det är känslor man inte behöver hoppa till en framtidsskildring för att identifiera. Vi lever mitt i dem nu.
Associationerna går till den krassa och grymma behandlingen av asylsökande och till det systematiska framställandet av en ny klass utstötta, fattiga och arbetslösa, som till exempel vårt land gör sig skyldigt till. Gemensamt för samhällen som gör så är en alltmer likgiltig människosyn. Hur det är att leva i en sådan atmosfär läcker ut ur bilderna. ”SCANDORAMA” är speciell också för att det inte ger ifrån sig allt vid en första läsning, men man kan bläddra tillbaka, ta om. Personerna på bilderna är ofta tecknade liksom distanserat, med anletsdrag som är igenkännbara, men inte alltför dis- tinkta. Det ligger en sorts varsamhet och kärleksfullhet i den sortens pennföring.
Personteckningen är luftig, men bildbehandlingen är koncentrerad, ibland till och med komprimerad. Vissa sidor och uppslag är fullproppade med bildrutor, andra har en enda vy. Det uppstår en oförutsägbar rytm i dem, ett undanglidande, som också kan vara en sorts motstånd. ETT MOTIV I berättelsen är just motstånd. Berättelsens ”golden boy”, som har tillträde till STOHOME, säger efter en öm scen (som till större delen utspelar sig utanför de beskurna bildrutorna): ”Jag skulle vilja vara en del av dem. Som du. Göra motstånd. Hitta sprickor i gränserna. Hjälpa. Men de vill inte ha mig. ”
Texten är nästan mer sparsmakad än bilderna, något som man tar till sig i förundran, eftersom Hannele Mikaela Taivassalo är en särskilt språkligt orienterad författare, en flödig skribent. Det är som om hon experimenterade sig fram till minsta möjliga antal ord. Det uppstår också en stark spänning i det återhållna. Det förankras i berättelsen, i de gåtfulla tvillingarna som är väldigt tystlåtna. De säger inget om de inget har att säga, säger de. MANKÄNNERÄNDÅ att ”Scandorama” har en viss släktskap med Taivassalos senaste roman ”In Transit”, som för all del är ordrik, men som är uppbruten i ganska avgränsade verbala bilder. Det finns också en svävande inåtvänd stämning som är gemensam, fastän den skrivna romanen inte är en lika explicit mörk saga.
Av Catherine Anyango Gru newalds penna finns också en grafisk tolkning av Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” i en textbearbetning av David Zane Mairowitz. Den ges ut på svenska på det välkända serieförlaget Epix i vår. Att man skulle hitta henne där, i det klassiska avklädandet av kolonialismen, känns helt logiskt.
Personteckningen är luftig, men bildbehandlingen är koncentrerad, ibland till och med komprimerad. Vissa sidor och uppslag är fullproppade med bildrutor, andra har en enda vy. Det uppstår en oförutsägbar rytm i dem, ett undanglidande, som också kan vara en sorts motstånd.