Första vågen – och konsten att fånga en geting

Första värmeböljan kommer innan man hunnit lämna in sitt korrigerade skatteförslag till Verket. En och en halv dag är det skönt, sedan är man gärna inne tills det blir kväll och svalka. Den är där när gatlyktorna i stadsdelen tänds, någon gång mellan tjugotvå och tjugotre. NÄR JAG FÖR mina ärvda festskor till skomakaren för att repareras känns det glödande. Då väljer jag skomakaren som finns i samma våning som delikatessen i Varuhuset, stryker förbi disken (nej det är ju ingen disk utan en installation, ett panorama!) med mjölkprodukter, så ohyggligt många slag att det är en kränkning både av korna och den fria viljan.

Nej. Jag väljer inte skomakaren den här dan, jag har länge varit kund hos honom, för han säger vänliga saker om mina skor och att jag låter lappa dem i stället för att köpa nya par med klena sömmar och sulor som är från helvetet. Han säger att jag gör rätt val i livet. Så säger han till alla kunder, gissar jag, och det är fint. SÅ SKA EN slipsten dras, säger man, också om man aldrig sett en. Nu minns jag att jag fick dra slipstenen när min pappa en gång vässade husets alla eggredskap hos grannen som hade en. Sist ut var hans egen rödskaftade pennkniv, ett föremål som nu är mitt. Ljudet av stål mot fuktad sandsten – det var varmt den dagen då vi slipade. Svalorna höll till högt uppe.

Nu är första värmeböljan här innan tornseglarna anlänt. Det kan ha hänt förr men är inte vanligt. Inte än. SOM ALLTID NÄR saker kommer i fel ordning byggs förvirringen upp ytterligare, som bränningar mot strand. Vad var det nu för datum och för veckodag och var lade jag lappen från Verket som ska överklagas? Och skorna som ska lagas?

Känslan återkommer alltid med ränta. Että oikein korkolaput! säger skomakaren och slår försiktigt skornas klackar mot varandra. De som inte översätter fram och tillbaka dagen lång missar en del omedelbar vardagsunderhållning, tänker jag. DET ÄR FÄRDIGT kvart i sex, säger han. I väntan på det gäller det att hitta en annan plats med AC, som man nuförtiden säger, i stället för luftkonditionering, som kan ta så länge som fem sekunder av ens liv att uttala. Vem har tid med det?

Att vara på Åbo torg en dag med sol under stillastående högtryck är som att ligga i en grillpanna. Det fräser om en efter en minut och jag flyr genast fältet. Men hoppas på att hettan bränner bort hela idén om underjordisk torgparkering. Granska historien, arkeologer, och skyffla igen! Bilismen har slutat vara framtiden. HEMMA KASTAR JAG ut en geting som har parkerat fel – inne hos mig. Det ska göras varsamt. Det går till så här: man pushar försiktigt på getingen så den börjar surra en aning skärrat mot fönstret. Då placerar man ett glas rakt över den, håller det mot rutan och fångar den i det.

Men det är ännu inte klart. Man tar ett lämpligt pappersark – skatteförslaget är för tjockt, men om man printat ut en särskild extra blankett kan en sådan vara lämplig – och för in mellan glasets mynning och fönstret, det går lätt. Det har man som lock på getingfällan och så går man ut på balkongen och släpper djuret fritt. OCH FANKEN TAR dig om du kommer in härnäst, mumlar man, det är den värmeskadad rad från Runeberg som knackar på i huvudet. Det är oroväckande hett nu. Eller så säger man bara DE VA DE, med eller utan utropstecken (helst med!), baxar undan värmeböljan, stänger dörren, går in och fortsätter med sitt.