Lejonens märkliga turnering
Lauri Marjamäkis fjärde försök att nå guld och ära gav ett skralt resultat – igen.
Lejonen uppträdde som kameleonter i den här turneringen – man visste aldrig var man riktigt hade dem.
Att Kärpäts dubble guldtränare misslyckats med uppdraget som lejontämjare råder det inga tvivel om efter uttåget mot Schweiz.
KRÖNIKA. Lauri Marjamäkis fjärde försök att i större sammanhang leda sina hockeylejon till guld och ära, mynnade ut i samma misslyckande som i de tre tidigare turneringarna. Då det verkligen gällde var hans mannar som sämst. Då beläggs tränaren automatiskt med en stor skuld till det skedda.
I VM i Danmark hade han profilspelarna, ett fungerande grundspel och en tydlig spelidé till förfogande. Ändå blev det ett fiaskoartat uttåg ur mästerskapet efter den lika hårresande som snöpliga förlusten mot ett i sig väldigt kompetent schweiziskt lag. IMATCHNUMMER åtta då man inte längre har råd med bleka och håglösa insatser.
Lejonen uppträdde som kameleonter i den här turneringen – man visste aldrig var man riktigt hade dem.
Det resulterade i en av de märkligaste turneringar ett finländskt landslag stått för. Klara segrar mot på pappret bättre motstånd, tre uddamålsnederlag mot konkurrenter som vi i normala fall besegrar nio gånger av tio.
Orsakerna till att det gick som det gick kommer nu att analyseras i det oändliga. Det ligger i den finska naturen. Till hösten tar Jukka Jalonen över landslaget för en andra mandatperiod. Med ett redan nästan uttalat mål för ögonen: att på slovakisk mark upprepa det senaste VM-guldet från 2011. TRE MINUTER och 55 sekunder var allt Schweiz behövde för att halvvägs in i kvartsfinalen vända ett 0–1-underläge till ledning med 3–1. Trots att Lejonen tog sig samman efter den katastrofala mittperioden saknades skärpa, precision och geist för att ta sig ur det helvete man plötsligt hamnat i.
Man trummade på och skapade stundvis en tung press mot Leonardo Genonis kasse. Men fler än tio puckar mot den schweiziske målmannen och en reducering i powerplay genom Mikko Rantanen fick man inte till stånd. I slutändan hade det varit orättvist om Finland på något sätt hade hunnit i kapp. SCHWEIZ VAR det bättre laget i en match som smärtsamt mycket påminde om den mot Tyskland i gruppspelet. Trots tidiga öppningsmål i bägge kamperna körde Lejonen fast mot fysiskt mer rustade motståndare.
Då man väl förvandlats till jagande part är det inte lätt att en gång till svänga matchen till sin favör. Det här finska laget hade talang i massor men förmågan att mentalt hantera bakslag saknades alltför tydligt.
Till en tränares viktigaste missioner hör att ingjuta nytt mod hos adepterna även under jobbigare perioder. Den förmågan har fattats Marjamäki under båda hans säsonger vid lejonrodret. EN SANNING som blev alltmer påtaglig under turneringens gång var att han matchade sina stjärnor alldeles för hårt. Killar som Mikael Granlund, Teuvo Teräväinen och Mikko Rantanen var slutkörda då det väl var dags för turneringens viktigaste match. Endast Sebastian Aho såg ut att ha lite krut över.
Mot Schweiz stod fjärdekedjan för de piggaste och iniativrikaste takterna. Men Marko Anttila, Janne Pesonen och Saku Mäenalanen fick likväl sparsamt med istid jämfört med NHL-lirarna. ROLLFÖRDELNINGEN saknades nästan helt i Marjamäkis sista VMtrupp. De namnkunnigaste spelarna användes överallt, till och med att döda utvisningar.
Inte undra på att de var tröttkörda då laget jagade den utjämning som aldrig kom.
Lejonen återvänder hem med svansen mellan benen. Någon match i huvudarenan i Köpenhamn där de avgörande slagen äger rum blir det inte. Trots att vägen till semifinal låg vidöppen efter de ståtliga segrarna över transatlanterna i gruppen.
Återstår bara att bryta ihop och komma igen med en tränare som i alla fall en gång lyckats fullt ut med landslaget. Och att avundsjukt snegla på när Kanada och USA tillsammans med Sverige och sensationen Schweiz i veckoslutet gör upp om medaljerna.