Minoritetstankar

På onsdagen talade jag på ett minoritetsseminarium i Europaparlamentet. Det var min vän Pál Csáky, som hade ordnat det. Han är slovakisk MEP, men tillhör den ungerska minoriteten.

Tidvis har hans parti suttit i regeringen eftersom det inte på något annat sätt har varit möjligt att åstadkomma någorlunda stabila politiska lösningar. Just av den orsaken var Pál en tid biträdande statsminister för europeiska frågor. Han vet alltså – på många sätt – vad han talar om. DET ÄR ALLTID en alldeles speciell utmaning att tala på minoritetsseminarier. Varför? Det är så fruktansvärt lätt att stiga snett och hamna i alla de fallgropar verkligheten under några århundraden har grävt kring allting som har med minoriteter att göra. Om seminariet dessutom är organiserat av en minoritet från östra Centraleuropa kan fallgroparna vara speciellt stora och djupa. DET FINNS PÅ något sätt lite av en översittarattityd bland västeuropéer. Vi – eller de? – låter så lätt förstå att vi egentligen har löst alla problem, att det inte längre finns några minoritetsproblem i den delen av Europa.

Den attityden väcker genast en massa motreaktioner: igen föreläser Västeuropas storkäftiga och självbelåtna politiker över sin egen förträfflighet. OMMANSKA ha en chans att gå hem hos sin publik blir man tvungen att först lite sopa rent framför egen dörr. Det är – egentligen – inte så förfärligt svårt. Jag brukar börja med att konstatera att vi i Finland länge behandlade den samiska befolkningen som lägre stående varelser.

Sverige framstår för många i Europa som ett föregångsland på nästan alla tänkbara områden. Därför är det bra att påpeka att Sverige faktiskt inte klarade av att bemöta sin finskspråkiga befolkning på ett civiliserat och humant sätt. OMMANSEDAN gör en snabb exposé över de stora europeiska förtryckarnationerna i den västra halvan – kolonialstaterna med England och Frankrike i spetsen – och sedan ännu nämner belgiska och nederländska förtryckare och i förbifarten påpekar hur Tyskland utnyttjade tyska minoriteter för sina nationalsocialistiska strävanden, har jag eventuellt en möjlighet att inte bara göra mig hörd, utan faktiskt också bli lyssnad och uppmärksammad. DET FINNS DESSUTOM en besvärlig dokumentation. Efter EU:s utvidgning tillsatte man en så kalllad reflexionsgrupp under ledning av Giuliano Amato – i två korta avsnitt Italiens premiärminister. Det var med den rapporten jag viftade under föreläsningen.

Jag gjorde det av ett antal orsaker. Dels finns det intressant statistik i rapporten; om hur frisinnade-trångsynta vi är, om hur många minoriteter det egentligen finns i Europa, om att en del av dem faktiskt består av flera människor än medborgarna i republiken Finland. Det finns kanske 7 eller 8 miljoner romer – nästa alla mer eller mindre illa behandlade. SEN KAN JAG övergå till att tala om det lapptäcke av nationaliteter och minoriteter som finns i de nya medlemsländerna och varna för hur illa behandlade majoriteter också i framtiden kan utnyttjas av infernaliska politiker, som på olika sätt försöker destabilisera Europa.

Det är en ganska hälsosam övning i att se bjälken i ditt eget öga.