Familjen som armerad fästning – och katastrof

den för också tankarna till grundämnens stabila och instabila isotoper.

I vår omedelbara erfarenhetsvärld kom isotoperna in under kärnkraftverkens storhetstid, och med kärnkraftsolyckorna. Halveringstider var ett ord man lärde sig efter Tjernobyl, som också nämns i en dikt, liksom ordet härdsmälta. EMMAAHLGREN själv är född Tjernobylåret 1986. Det kan ses som något av en tillfällighet, men en dikt som har överskriften ”Instruktioner för hantering av pyttepartikel vid evakuering” slår ner desto starkare när man vet det. ”Pyttepartikel” är ett annat ord för barn, eller för en som är extra sårbar.

Kopplingen mellan kärnfamilj och kärnkatastrof är uppenbar, den skulle till och med kunna bli lite banal, om inte Emma Ahlgren utförde sitt uppdrag med en sådan verbal pondus.

”Härdsmältan är ett faktum” slutar dikten som handlar om hemmavåld, och som flätar ihop kärnenergivokabulären med en parodiskt krass byråkratisk-statistisk beskrivning av mekaniken hos en våldsdrabbad familj. UPPLÄGGETS TONFALL kan påminna lite om det man hör vid uppläsningar och under spoken word-evenemang. Rytmen passar väl för upp- läsning. Men det finns också ett stort drama i att dela detta i tysthet, läsa om det i avskildhet.

Det handlar om en kultur som vi alla känner igen, den verkar tyvärr vara en nationell åkomma, men lika lite naturgiven som kärnkraften, måste kanske tilläggas. DET FÖRSTA SJOKET dikter i samlingens andra avdelning sätter igång en granskning av hur man föds in i tystheten. Dikterna hör till samlingens allra starkaste, på samma gång svävande distanserade och mycket konkreta.

Att födas utan skada verkar inte vara möjligt: ”Din fragila kärna kanske utplånades med livmodertappen i öppningsskedet.” Och dikternas ångest gäller inte bara de nära relationerna utan också det som skedde efter kärnkraftshaveriet: ”Kromosomer vred sig redan nu i nedärvda strålskador.”

Och från livmoderhåligheten flyttar man sig till munnen, ett talorgan som är för lite i bruk. Eller för mycket, sladder och skvaller hör också till tystnadens, eller ska vi säga den emotionella tafatthetens, grundkonstruktion – som dess frånsida eller slutgiltiga bevis. DIKTERNAS KRAFTFULLHET upprätthålls av ett intelligent bruk av verben, som ofta tekniskt sett håller sig till en imperativform (fast utan utropstecken!) som i sitt sammanhang mer blir en beskrivning av sakernas tillstånd än en uppmaning.

Det kan gå till så här: ” Knåda och kavla omsorgsfullt ut en gemensam uppväxt på bakplåtspapper. Dela i olika delar, rulla ihop. Frusta upp ett moln av rent mjöl.” DET HÄR SKRIVSÄTTET får in en rörelse i dikten, utan vilken den skulle bli en rad tablåer med lite olika känslovalör, lätt att lägga bakom sig.

Som en kontrast till vågorna av verb finns kreativt sammansatta substantiv, som ”disträflisor”, ”mannagryning”. De kan vara väl placerade, men lika väl fungera som handbroms, stoppa upp flödet. SAMLINGENINKLUDERAR också en uppgörelse med ”y”, som i sin första uppenbarelse inkarnerar det katastrofala våldet och klyver (kärn)familjen med en yxa. Först är ”y” en princip, sen en individ, avlider, men påverkar fortsatt den som kämpar (och skriver).

Det allra sista i samlingen knyter an till ”y”. Och slutorden är just det: ”Knyta an.”

Det är ett bra slut, öppet utan att vara odefinierat.

Emma Ahlgren har också modet att ibland låta saker vara osagda, så att raden bara slutar avbrutet, med ett vågrätt streck i stället för ordet man väntar sig där. Effekten blir att läsaren dras in, med eller mot sin vilja. Som en liten avgrund man i förbifarten måste titta ner i.