Sysselsättningsgnissel

NÄR for du på semester, eller när ska du återgå till jobbet, frågar vi varandra i sommarhettan. Frågorna ställs som om jobbet var en självklarhet.

Notera: I juni fanns omkring 270 000 arbetssökande (tem.fi) som inget jobb hade. STATISTIKCENTRALEN publicerade (24.7) de senaste siffrorna över sysselsättningsgraden, som visar att den har höjts (nu 71,8) och att regeringen är snuddande nära sin målsättning på 72 procent. Efter det har många förståsigpåare varit angelägna om att – mitt i sin semestertillvaro – tycka till. När något faktiskt går vägen – och den här regeringen kan ju inte direkt ståta med så mycket – hör det förstås till att regeringspartierna och deras anhängare slår sig för bröstet medan oppositionen ser många andra förklaringar än regeringens åtgärder till de förbättrade siffrorna.

En förbättrad världsekonomi är den delförklaring alla köper, och något som Statistikcentralen också hänvisar till. MENNÄR sysselsättningen i Finland äntligen har förbättrats hörs också många röster som inte bara ifrågasätter om regeringens åtgärder är förklaringen eller inte, utan också om man alls kan lita på siffrorna i sig.

Det hävdas att den förbättrade sysselsättningen till en hög grad bygger på deltidsjobb, med vilka man inte kan klara av sin ekonomi. Är det så skulle siffrorna dessvärre vara ett slags fusknyheter.

Yle Uutiset tog fasta på de kritiska rösterna och publicerade (28.7.) en nyhet där man gjort lite djupare sifferexercis och kollat i vilken utsträckning motargumenten (om att statistiken visar en för positiv bild av läget) håller sträck.

Det var välkommen journalistik. DET VISAR SIG att det här med den stora andelen deltidsjobb inte är en hållbar förklaring till förbättringen.

Hela 62 procent av nyanställningarna som har gjorts under intervallet juni 2017 till juni 2018 är fasta heltidsjobb.

Resten är dem vars liv hoppeligen har förändrats och vars status har förbättrat statistiken, har under det gångna året fått deltidsjobb, tidsbundna heltidsjobb eller blivit företagare. De är ganska många. Det finns 99 000 fler med i arbetskraften nu än vad det fanns för ett år sedan.

Det betyder att närmare 2,7 miljoner invånare i Finland jobbar. En siffra att återkomma till... AKTIVERINGSMODELLEN får också kritik, inte minst av arbetslösa själva, och här måste man väl tillstå att knappast andra än regeringstrogna har applåderat den. Men verkligheten är som bekant ofta inte svart eller vit, också aktiveringsmodellen har haft en verkan, säger Statistikcentralen.

Kritik förekommer också emot själva centralen, den är en statlig instans och så finns det ändå en diskrepans mellan dess sysselsättningssiffror och Arbets- och näringsministeriets motsvarande.

Lite olika sätt att bokföra och räkna, säger instansernas analytiker.

Redan på slutet av 1800-talet myntades uttrycket om att det finns tre sorters lögner: lögner, förbannade lögner och statistik. Riktigt så illa är det trots allt inte, vi kan lita på finländska myndigheters sifferutövningar som en vägkost. OCH VÄGKOST är det; sysselsättningen blir garanterat en av de stora valfrågorna nästa vår då vi går till riksdagsval. Det är den också värd. Så när sysselsättningen blir en valfråga borde diskussionen omkring den färgas av andra infallsvinklar är den här ”jodå/nejdå”- eller ”vi fixade/ni kan inte fixa”-jargongen.

Det finns nämligen annat att tänka på. FÖR DET FÖRSTA, lyft blicken från Finland: I nordisk jämförelse har Finland fortfarande den lägsta sysselsättningsgraden, varför? Bland annat på grund av en större andel arbetslösa kvinnor! Familjepolitiken kräver åtgärder.

Enligt den färstaste statistiken från Eurostat, EU:s statistikbyrå, ligger Finland (8,2) nära medeltalet bland EU:s euroländer, där arbetslöshetsgraden i medeltal var 8,4 procent i maj. I hela EU var sju procent utan jobb.

Lägst är arbetslösheten i Tjeckien, 2,3, följt av Tyskland med 3,4 procent arbetslösa. Bland EU-länderna är Grekland motpolen, där är var femte (20,1 procent) i arbetsför ålder arbetslös. FÖR DEN ANDRA, se internt på landet. Var är sysselsättningen som bäst: Jo, på Åland och i Österbotten.

Vad gör man rätt här, ta modell, och lyft gärna i debatterna fram företagsandan och styrkan i mindre samhällen med fungerande mikroekonomier – i stället för att till exempel tjata om aktiveringsmodellen! FÖR DET TREDJE, fokusera på att åtgärda ungdomsarbetslösheten, och tänk på att respektera äldre i arbetslivet. 50-plussarna får inte betraktas som hopplösa rekryteringsfall då livslängden ökar och pensionsåldern ska höjas. I Finland finns attitydproblem i fråga om båda ålderskategorierna. För att inte tala om attitydproblemen mot invandrare.

Siffran som nämndes ovan, att 2,7 miljoner är i arbetslivet, är bättre än förr men skrämmande låg. Sysselsättningssiffror fokuserar på dem som är i arbetsför ålder – men om vi i stället ser på hela befolkningens ålderskurva framträder det verkligt stora problemet: Hur ska så få kunna rulla hela samhällshjulet?

Där finns gnissel nog för kommande regeringar, i pluralis alltså. HJORTDJUR. Trafikkrockar med vilda djur, framför allt hjortdjur, har ökat och i vissa kustregioner börjar läget vara olidligt. Frågan är om vi prioriterar hjortliv på bekostnad av människoliv?

Skärgårdsvägen, livsnerven för skärgården i västra Åboland, som vackert ringlar mellan S:t Karins och Korpo, är en av landets mest olycksdrabbade vägar. Den är livligt trafikerad och lockar även många cyklister och motorcyklister. Vägrenen är obefintlig, hastigheterna höga och det rör sig mycket rådjur och vitsvanshjort i området.

Samma gäller Porkalavägen i Kyrkslätt, Hangövägen (riksväg 25), Tenalavägen, Åboleden i Esbo och riksväg 8 mellan Vassorfjärden i Korsholm och Kärklax i Vörå, för att nämna några ställen där statistiken pekar på många hjort- och rådjursolyckor.

I landets näst största stad Esbo sker de flesta olyckorna de facto innanför Ring trean, eftersom majoriteten av rådjursstammen flyttat innanför ringvägen där djuren får ströva omkring ostört för rovdjur och jägare.(...)

Fler viltstängsel skulle behövas. Längs Skärgårdsvägen planeras till exempel sex kilometer stängsel mellan S:t Karins och Pargas, vilket kostar en halv miljon.

Viltåkrar och utfodringsställen borde kartläggas och viltet styras bort från trafikleder genom utfodringen.

Framför allt krävs en rejäl reducering av djurbeståndet. (...)

I fjol ökade myndigheterna jaktkvoterna för både älg och hjortdjur med en fjärdedel och samma trend väntas fortsätta.

I maj godkände statsrådet dessutom en förordning som förlänger jakttiderna för älg, vitsvanshjort och rådjur i syfte att minska skogs- och trafikskador.

Problemet är att många jaktlag inte lyckas komma upp till maximal kvot. Framför allt rådjursstammen får frodas fritt, när man försöker skjuta bort hjortar enligt beviljade licenser. För att skjuta älg och hjort krävs licens, medan rådjuren får skjutas utan licens.

Jaktvårdsföreningarna tampas dessutom med en, ursäkta uttrycket, förgubbning och har svårt att locka med nya och yngre medlemmar.

Förutom hård ammunition kunde dagens mjukvara utnyttjas effektivare, till exempel mobilapplikationer som varnar bilister för hjortdjur i området. (...)

I fjol registrerade polisen 134 viltkrockar i Pargas, men mörkertalet är stort och det finns en risk för att djur lämnas skadade och lidande. Om djuret dött i krocken är det enligt lagen förbjudet att ta det med sig, det tillhör områdets jaktvårdsförening.