Lundell bjuder på sig själv
texterna så verkligen till sin rätt, och som textskribent är Lundell här vassare än på länge. Han utgår ofta från sin egen vardagstillvaro, men vidgar perspektivet så han når upp till en allmängiltig och samhällelig nivå – ofta inkluderande ett starkt personligt engagemang, en upprördhet.
Han bjuder på sig själv, vilket också framkommer i det maskinskrivna textbladet, som vimlar av handskrivna små infall som tillkommit under processen (typ ”det här kan bli bra” eller ”här behövs något”).
Hans intresse för olika stilar och genrer, samt hans vilja att experimentera, är starka drivkrafter. Rock’n’roll, blues, funk, electro, hiphop – och i de bästa låtarna en stark fläkt av gospel och soul. Också ljudbilden är full av trådar åt olika håll, i själva verket så många att det ibland känns som om han gjorde det onödigt svårt för sig. Det i sig intressanta låtmaterialet hade kanske mått bra av lite rakare ar-rangemang?
Men intensiteten, framåtdrivet finns alltid där, och bidrar till att jag ändå gärna lyssnar. då låg det i luften att Kurkela/Holopainen skulle arbeta tillsammans.
Det här skedde mycket riktigt, inom gruppen Auri dit småningom också Troy Donockley engagerades. Debutalbumet bjuder på en mindre pompös och refrängbottnad musik än den vi vant oss vid såväl från Nightwish som Kurkelas egen tidigare produktion – det är sfäriskt med blandade stämningar, ofta en aning vemodigt, och en del av materialet har också en sakral kraft.
Auri rör sig i skärningspunkten mellan New Age, folk och symfonisk kyrkomusik, och Kurkelas mångskiftande, vackert färgade röst är skivans största behållning. ativa krisen med mindre lyckade experiment i olika stilar varade ända tills killarna återvände till sina rötter. Det skedde genom tonsättningar av den ursprungliga gitarristen Richey Edwards (försvunnen 1995) efterlämnade texter på skivan ”Journal for Plague Lovers” (utgiven 2009, efter att han dödförklarats).
Och på senaste albumet ”Resistance Is Futile” håller James Bradfield & c:o stadigt i sin tradition, och skapar en tillbakablickande helhet. Sekvenser från den tidiga, punkiga fasen bryts mot pompösa klanger från den orkestrala stadionrockperioden, och också om låtmaterialet är ojämnt är det uppenbart att veteranerna nu återvunnit energin och spelglädjen.