Åbo Underrättelser

Gör tapeter med200 år gammal teknik

Tapetmuseu­m, konst, mera järnvägshi­storia och god mat möter ÅU i det sista stoppet på rälsen.

-

Åbo har en stark konkurrent i kategorin ”staden med den fulaste tågstation­en av alla” – Toijala.

I halvsovand­e tillstånd i tåget lägger man kanske inte märke till den. Fullt vaken gör man det. Varför en mörkbrun tegelbyggn­ad?

Men vi lever med det och tar oss in mot stan. DAGENSFÖRS­TA stopp är tapetmusee­t. Det, samt järnvägsmu­seet, är de två sevärdhete­r som alla jag träffar i dag rekommende­rar för turister.

Jag ser inte ingången där jag parkerar bilen och vandrar därför fel väg runt det massiva, slitna trähuset.

Runt kröken flyter Nahkialanj­oki som utmynnar i sjön med samma namn. Här finns ett avkoppland­e promenadst­råk och en del av Näkymä 2018-utställnin­gen som ordnas på orten för sjätte gången i år. JAG PASSERAR en tegelbyggn­ad med taket och största delen av väggarna bortrivna. Bakom den finns ytterligar­e en byggnad.

Några skogsdjur stirrar på mig från väggen.

Tursamt nog håller de rosa hjärtan i sina tassar.

Målningarn­a, också de en del av utställnin­gen, fascinerar också två asiatiska kvinnor som plötsligt dyker upp bakom mig. En stund står vi tysta bredvid varandra, sedan försöker jag inleda en konversati­on, men det leder bara till att kvinnorna försvinner lika kvickt som de dök upp. PÅ ANDRA SIDAN ån går en äldre man med en rygg som påminner om Harry Potters när Voldemort tvingar honom att buga.

Han stannar och står stilla ett tag, samtidigt som han gestikuler­ar för sig själv. Sedan fortsätter han i maklig takt. TILL SIST HITTAR jag museets dörr som är öppen. En vit planka blockerar öppningen.

På väggen står en uppmaning om att ringa ett visst telefonnum­mer om man har frågor. Jag ringer, och får bekräftels­e på att det är okej att gå in. KANSKE ÄR det den kvävande hettan som spökar, kanske är det den underbara tystnaden. Men jag känner mig välkommen.

De två plastiga arbetskläd­da dockorna i människost­orlek som stirrar tomt ut i luften har knappast med saken att göra. DOCKORNAVI­SAR hur fabriksarb­etarna såg ut när tapetfabri­ken grundades, år 1930. Mannen som vaktar den gamla tapetpress­en – museets allra första, tillverkad i slutet av 1800-talet i Dresden, Tyskland – i all evighet framöver ser både smut-

sig och uttråkad ut.

Det är stor skillnad på dockorna och de verkliga människorn­a som figurerar på ett förstorat fotografi på väggen. De ser stolta och lyckliga ut. FAMILJEBOL­AGET Pihlgren ja Ritola är fortfarand­e verksamma med sin tapetfabri­k, som ligger i byggnaden intill museet.

De gör tapeter med en unik, nästan 200 år gammal trycktekni­k som kallas rotationst­eknik. De har egna mönster, men gör även tapeter som designats av bland annat Rut Bryk, Yki Nummi, Erik Bruun, Lisa Johansson-Papen, Birger Kaipiainen och Annikki och Ilmari Tapiovaara.

EN ORSAK TILL att tapetfabri­ken grundades just här kan vara de goda kommunikat­ionerna med Valkeakosk­i vars pappersfab­rik grundades redan på 1800-talet.

– Därifrån kom allt papper förr, säger Sofia Welling som jobbar vid fabriken.

Hon svarade i telefon tidigare och berättar att museet har få gäster, men oftast åtminstone någon varje dag under sommaren.

Welling berättar att deras äldsta tapeter görs för hand av tyg som andas och passar speciellt bra till äldre hus, exempelvis herrgårdar. TAPETERNA KÖPS av privatpers­oner, och exporteras utomlands, mest till Centraleur­opa. De har även an-

vänts i flera filmer.

De mest kända är kanske finska ”Okänd Soldat” och ”Florence Foster Jenkins” (från år 2016 med Meryl

Streep och Hugh Grant). I höst kommer tapeter från tapetfabri­ken att synas i ”Christophe­r Robin”, en film baserad på böckerna om Nalle Puh.

VI KIKAR IN i den öde fabriken, vars personal har semester just nu. Hit brukar turisterna inte ha tillträde, men det är möjligt att ordna ifall någon är nyfiken.

Welling visar den tiotals meter långa delen där tapeterna brukar hänga på tork. Utrymmet visar att det är frågan om en rätt stor produktion.

I ett hörn står några färgpytsar med röd och blå färg.

– De koboltblåa och de klarröda färgerna är våra signaturfä­rger, säger Welling. JAG LÄMNAR tapetmusee­t med en känsla av att jag vill komma tillbaka.

Kombinerat med Näkymä-utställnin­gen, det fina vädret samt ett besök till tapetfabri­kens butik som ligger några hundra meter bort är det en lagom kulturellt ansträngan­de och intressant upplevelse. MAGEN SKRIKER efter mat och jag styr kosan mot centrum. Till skillnad från Loimaa och Humppila har Toijala en tydlig kärna – eller åtmins-

tone känns det så för den som besöker staden.

Det är aningen knepigt att svänga rätt på båda sidorna om bron som korsar tågspåren.

Gps:n säger en sak, verklighet­en en annan. Det går bra senare på dagen, men just nu är jag så hungrig att jag lämnar den kvava bilen och går till centrum. JAGHARLÄST på sociala medier att Toijala är en trevlig stad att bo i eftersom allt är på gångavstån­d – både större livsmedels­affärer och restaurang­er, caféer samt barer.

Det visar sig stämma. Det är en liten ort, men det känns som om alla får rum här.

JAG VÄLJER en restaurang endast eftersom den har den trevligast­e uteterasse­n.

Personalen är trevlig den också och upplyser mig genast om att den stekta strömminge­n nästan är slut, men att den ersätts med fiskbullar.

Inte kanske det jag tänkte mig, men okej, det är buffé med ovanligt färska och välsmakand­e grönsaker – och en låda med färska ananasskiv­or. ETT GLATT och rejält förfriskat damgäng klampar in.

– Öl tar vi väl till lunchen, ropar den ena.

Jag roffar hastigt åt mig de finaste strömminga­rna som finns kvar.

 ??  ??
 ??  ?? LOK. Toijala är, precis som Loimaa och Humppila och många andra mindre orter, beroende av goda kommunikat­ioner. Tågbanan är och var en av dem. Denna ståtliga grej hittas i järnvägsmu­seet.
LOK. Toijala är, precis som Loimaa och Humppila och många andra mindre orter, beroende av goda kommunikat­ioner. Tågbanan är och var en av dem. Denna ståtliga grej hittas i järnvägsmu­seet.
 ??  ?? LÄNGS BANAN. ÅU tar sig an de tre platserna där tågen oftast stannar mellan Tammerfors och Åbo. Reportaget om Loimaa publicerad­es 7.7 och om Humppila 28.7.
LÄNGS BANAN. ÅU tar sig an de tre platserna där tågen oftast stannar mellan Tammerfors och Åbo. Reportaget om Loimaa publicerad­es 7.7 och om Humppila 28.7.
 ??  ?? I TAPETMUSEE­T. Bolaget Pihlgren ja Ritola i Toijala gör fortfarand­e tapeter med den unika, nästan 200 år gammal trycktekni­ken som kallas rotationst­eknik. De driver också tapetmusee­t med historia över dess verksamhet. Läs mera om Sofia Welling och de...
I TAPETMUSEE­T. Bolaget Pihlgren ja Ritola i Toijala gör fortfarand­e tapeter med den unika, nästan 200 år gammal trycktekni­ken som kallas rotationst­eknik. De driver också tapetmusee­t med historia över dess verksamhet. Läs mera om Sofia Welling och de...
 ??  ?? OANSENLIG BYGGNAD.
Men inuti ryms flera tåg och mängder av historia.
OANSENLIG BYGGNAD. Men inuti ryms flera tåg och mängder av historia.
 ??  ?? GAMMALDAGS TÅGVAGN. Den här går man igenom för att komma till biljettkas­san vid järnvägsmu­seet.
GAMMALDAGS TÅGVAGN. Den här går man igenom för att komma till biljettkas­san vid järnvägsmu­seet.
 ??  ?? IMPONERAND­E KONST. Näkymä-utställnin­gen i Toijala återkommer varje sommar, och de olika verken är minst sagt speciella.
IMPONERAND­E KONST. Näkymä-utställnin­gen i Toijala återkommer varje sommar, och de olika verken är minst sagt speciella.
 ??  ?? UNDVIK ONÖDIG VANDRING. Gamla tiders informatio­nstavla om gott beteende på tåget.
UNDVIK ONÖDIG VANDRING. Gamla tiders informatio­nstavla om gott beteende på tåget.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland