Åbo Underrättelser

Säg in­te så

- Pa­tri­cia Bru­un sjuk­skö­ta­re och jour­na­list It · Son Sen · Europe · Viktor Orbán · Hungary · Finland

Vi som job­bar in­om vår­den mö­ter allt of­ta­re sju­ka män­ni­skor med dub­bel be­last­ning – att va­ra dö­en­de och ny­an­länd, långt bor­ta hem­i­från pi­nad av oviss­het om hur det ska gå för ens barn el­ler när­mas­te.

Vi kan se den to­ta­la ut­matt­ning­en hos en flic­ka el­ler poj­ke som vux­it in i ton­å­ren på flykt från det gam­la hem­met där ga­tor och hus ra­sat, som ef­ter fle­ra år av vän­tan och osä­ker­het får träf­fa den and­ra för­äl­dern, som snabbt bor­de bli in­te­gre­rad för att in­te väc­ka ils­kan i det nya hem­lan­det.

En ung män­ni­ska som kanske just där­för drar sig till­ba­ka in i sig själv, väl­jer mörk­ret och en­sam­he­ten och tyst­na­den för att ta sig från en dag till en an­nan. Som läg­ger han­den över sin egen pan­na där hu­vud­vär­ken ham­rar så det slår blix­tar för ögo­nen.

Vad hjäl­per en Bu­ra­na, und­rar jag i mitt stil­la sin­ne. VI SOM JOB­BAR in­om vår­den är va­na vid att mö­ta sjuk­dom och sorg – men det be­ty­der in­te att vi vän­jer oss. En män­ni­ska i nöd är ing­en ru­tin och man mås­te ibland dra djupt ef­ter an­dan. Den sju­ka ska in­te be­hö­va trös­ta sin vår­da­re.

Vår upp­gift är att stå bred­vid. Det är där vi ska va­ra, med öpp­na ögon, när­va­ran­de.

Det gäl­ler in­te ba­ra oss, in­te ba­ra vår­da­re. MINNS NI BIL­DEN av en li­ten poj­ke som låg död i strand­vatt­net 2015 – kom­mer ni ihåg vil­ken in­dig­na­tion po­li­ti­ker och en­skil­da gav ut­tryck för: det här är in­te hu­mant. Vi kan in­te lå­ta det här ske fram­för ögo­nen på oss. Män­ni­skor drunk­nar i hund­ra­tal. En kort stunds en­ga­ge­mang. Sen tyst­nad, tyst­nad. För en tid se­dan såg jag lik­nan­de bil­der, i sam­ma so­ci­a­la me­di­er. Dö­da barn i strand­vat­ten. En tra­ge­di fram­ma­nad av sam­ma om­stän­dig­he­ter, sam­ma verk­lig­het som 2015. Men ing­en re­ak­tion. ISTÄL­LET PAS­SE­RAR det ena me­ra gro­tes­ka för­sla­get ef­ter det and­ra re­vy i ny­hets­flö­det. För att hind­ra män­ni­skor från att kom­ma till Eu­ro­pa vill man upp­rät­ta lä­ger i de län­der från vil­ka män­ni­skor vill ta sig över Me­del­ha­vet. Dit ska de skic­kas till­ba­ka om de når Eu­ro­pa. Det ska bli svå­ra­re och till slut omöj­ligt att sö­ka asyl i Eu­ro­pa.

Vad felas dem, de som för­sö­ker bli vår tids ton­gi­van­de, de min­nes­lö­sa?

Säg in­te att det ta­las för myc­ket om de här sa­ker­na, att det finns en gräns och nu ska vi fo­ku­se­ra på nån­ting trev­ligt istäl­let.

Säg in­te att vi än­då in­te kan hjäl­pa al­la, att al­la in­te kan kom­ma hit och att vi mås­te tän­ka på oss själ­va och att det in­te går att gö­ra nån­ting för pro­ble­men är så om­fat­tan­de och kom­plexa. Så där­för ska vi ti­ga, blun­da och glöm­ma. Säg in­te så. Att min­nas är nöd­vän­digt. Det finns in­te nå­got bra al­ter­na­tiv. NÄR PO­LI­TI­KEN, be­sluts­fat­tan­det, dis­kus­sio­nen och sto­ra de­lar av sam­häl­let drab­bas av alz­hei­mer gäl­ler det att vid­hål­la: det­ta är in­te bra, det går in­te för sig, vi ska in­te ha det så här. Hit­ta nya vägar – hjär­nan lär va­ra bra på det, att gö­ra nya spår, kom­pen­se­ra där funk­tions­för­må­gan blir ned­satt och för­svin­ner.

Det finns and­ra vägar att gå än de som sta­kas ut av en Vik­tor Or­ban i Ung­ern el­ler Hal­la-aho i Fin­land och de­ras på­he­ja­re runt om i Eu­ro­pa.

Vi som job­bar in­om vår­den kan in­te hel­ler vän­da ryg­gen till med ett kallt: du är för sjuk för att jag skul­le or­ka el­ler ens vil­ja be­fat­ta mig med dig. Vi mås­te för­sö­ka. Det sto­ra pro­ble­met är in­te onds­kan, ut­an god­he­ten som ti­ger, he­ter det.

Vi ska fort­sät­ta skri­va om det här i vå­ra ko­lum­ner och spal­ter, fort­sät­ta pra­ta, ifrå­ga­sät­ta, trä­na vå­ra min­nen i att in­te glöm­ma – om och om igen istäl­let för att stänga om oss, stänga ut och stänga in.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland