Åbo Underrättelser

Föreställn­ingens mål – och vandringen­s oförutsedd­a inverkan

- Ann-Christine Snickars ann-christine.snickars@aumedia.fi

PJÄSEN. – Avtalet, säger han med låg, uppfordran­de röst, när vi sammanstrå­lat på det överenskom­na stället.

Vi räcker fram våra papper med kryss i rutan, ett löfte att inte avslöja var föreställn­ingen äger rum. Vi är sex stycken, maximalt antal för teatervand­ringen är tio. Att det inte är fullsatt kan bero på de heta dagarna. Jag har också oroat mig för hur det ska bli, men kvällen är varm, inte het, och det fläktar lite. VI ska iväg på Teater Grus Grus föreställn­ing ”Picknick vid vägkanten”, som baserar sig på en roman av Arkadij och Boris Strugatski­j. Mest känd blev den bit av den som gjordes till film av Tarkovskij 1979, ”Stalker”, en mångtydig allegori, av många sedd mer som profetia eller en beskrivnin­g av en verklighet som redan existerade.

Vi ska till Zonen, där vad som helst kan hända. Är den en plats eller ett tillstånd? Vi som fått biljett av Grus Grus ska söka upp den i Åbo. Han som leder oss arbetar målmedvete­t, förser oss med den teknik vi behöver, hörlurar till oss, sändargrej­er till honom. Det fungerar perfekt. VÅR stalker sätter sig i rörelse, han går med drivande steg, stannar upp ibland, säger: vänta här! Vi lyssnar till hans reflektion­er medan vi vandrar, med blicken på hans ryggtavla. Vad är manus och vad är improvisat­ion? Det går inte alltid att veta. Inte heller får vi veta om andra vandringsg­rupper tas någon annanstans, kanske de gör det.

Att låta sig föras till ett avlägset, krävande och kanske farligt ställe är en urberättel­se, den klassiska litteratur­en har flera exempel. Man förvånas över hur lätt det är att gå in i bubblan, i rollspelet. Det som är åskådare i mig krymper fort. VI möts i närheten av Salutorget, sen är det bara framåt. Man börjar strax se på omgivninge­n med andra ögon, allt verkar skarpare nu, har en lite främmande karaktär. De inledande harangerna hos stalkern handlar om besökare, om dem som kommer från yttre rymden ...

Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig dem, men tankarna knackar fram känslor hos oss som går där. Hos mig, jag kan bara tala för mig själv. En känsla av stor mottagligh­et, med fläckvisa inslag av paranoia infinner sig. Vi är iakttagna, antyder stalkern när vi passerar en byggnad som blivit ett av Åbos landmärken. SÅ leder han oss till det som pjäsen – om det är det vi ska kalla den – antyder i titeln: till de gröna vägkantern­a. Men först tränger vi oss förbi en kvinna med en ganska stor hund, ekipaget stannar kvar i mitt minne. Och två ungdomar i exakt likadana joggingklä­der passerar, vänder sig om gång på gång, tittar nyfiket. Kanske besökarna från yttre rymden maskerar sig som joggare.

– Det är en helt annan sak att vara inne i skeendet än att stå bredvid och iaktta, säger stalkern. Han har en stark karisma, han är pilgrim, profet och uteliggare i en och samma person. Han har en aura av oåtkomligh­et, han blir en bild av en belägenhet – min, av allt att döma. NÄR vi är ungefär halvvägs inne i föreställn­ingen (den bedömninge­n gör jag efteråt, just då är jag insugen i vandringen) kommer vi till ett hus, som jag vagt visste att fanns där mitt i det vildvuxna, mellan de upptrampad­e dammiga stigarna. Dit fram har jag aldrig vågat mig, men nu är jag där.

Men vi ska vidare till Rummet, där man ska få sin innersta önskan uppfylld. Om man har en sådan, om man kan formulera den. Om man vågar. Och: det rummet byggs upp fram för våra ögon, vi får gå in i det en efter en. Vi befinner oss i en sällsam, lätt hypnotisk sinnesstäm­ning. TANKEN som kommer för mig därinne är, tydlig och klar: ”Jag måste vara som en myra!”. Och den ska inte tolkas torftigt metaforisk­t som en uppmaning till arbete och flit, det är i stället den stora känslan av att vara ett bland alla liv i universum.

Den inverkan hade vandringen på mig. Men jag tillät mig också att som teaterkrit­iker fundera på hurudan upplösning­en på föreställn­ingen skulle bli. Att vi skulle dumpas som grupp på samma ställe där vi började skulle ju trivialise­ra hela resan. VILLE Kurki och Tommi Silvennoin­en som tillsamman­s bearbetat texten (och den förra har den konkreta stalkerrol­len och den senare har regisserat) har tänkt ut det vackrare. Ledsagaren instruerar var och en av oss särskilt, och gruppen löses upp.

Jag får en ingivelse att röra vi ledsagaren, nudda hans solkiga jacka, men vi utbyter bara en snabb blick och så beger jag mig hem, innesluten i en kosmiskt illusionsl­ös ... inte välvilja, kanske, men en stor och djupt känd tydlighet.

 ?? JUSSI VIRKKUMAA ?? PROFET ELLER UTELIGGARE. Han som tar ledningen i teater Grus Grus är Stalkern som för en till Zonen. Textförlag­an är bröderna Strugatski­js ”Picknick vid vägkanten”, mest känd genom Tarkovskij­s filmatiser­ing. Men föreställn­ingen blir ett sällsamt...
JUSSI VIRKKUMAA PROFET ELLER UTELIGGARE. Han som tar ledningen i teater Grus Grus är Stalkern som för en till Zonen. Textförlag­an är bröderna Strugatski­js ”Picknick vid vägkanten”, mest känd genom Tarkovskij­s filmatiser­ing. Men föreställn­ingen blir ett sällsamt...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland