Fö­re­ställ­ning­ens mål – och vand­ring­ens oför­ut­sed­da in­ver­kan

Åbo Underrättelser - - KULTUR - Ann-Christine Snic­kars ann-christine.snic­[email protected]­me­dia.fi

PJÄSEN. – Av­ta­let, sä­ger han med låg, upp­ford­ran­de röst, när vi sam­man­strå­lat på det över­enskom­na stäl­let.

Vi räc­ker fram vå­ra pap­per med kryss i ru­tan, ett löf­te att in­te av­slö­ja var fö­re­ställ­ning­en äger rum. Vi är sex styc­ken, max­i­malt an­tal för te­a­ter­vand­ring­en är tio. Att det in­te är full­satt kan be­ro på de he­ta da­gar­na. Jag har ock­så oro­at mig för hur det ska bli, men kväl­len är varm, in­te het, och det fläk­tar li­te. VI ska iväg på Te­a­ter Grus Grus fö­re­ställ­ning ”Pick­nick vid väg­kan­ten”, som ba­se­rar sig på en ro­man av Ar­ka­dij och Bo­ris Stru­gat­skij. Mest känd blev den bit av den som gjor­des till film av Tar­kov­skij 1979, ”Stal­ker”, en mång­ty­dig al­le­go­ri, av många sedd mer som pro­fe­tia el­ler en be­skriv­ning av en verk­lig­het som re­dan ex­i­ste­ra­de.

Vi ska till Zo­nen, där vad som helst kan hän­da. Är den en plats el­ler ett till­stånd? Vi som fått bil­jett av Grus Grus ska sö­ka upp den i Åbo. Han som le­der oss ar­be­tar mål­med­ve­tet, för­ser oss med den tek­nik vi be­hö­ver, hör­lu­rar till oss, sän­dar­gre­jer till ho­nom. Det fun­ge­rar per­fekt. VÅR stal­ker sät­ter sig i rö­rel­se, han går med dri­van­de steg, stan­nar upp ibland, sä­ger: vän­ta här! Vi lyss­nar till hans re­flek­tio­ner me­dan vi vand­rar, med blic­ken på hans rygg­tav­la. Vad är ma­nus och vad är im­pro­vi­sa­tion? Det går in­te all­tid att ve­ta. In­te hel­ler får vi ve­ta om and­ra vand­rings­grup­per tas nå­gon an­nan­stans, kanske de gör det.

Att lå­ta sig fö­ras till ett av­läg­set, krä­van­de och kanske far­ligt stäl­le är en ur­be­rät­tel­se, den klas­sis­ka lit­te­ra­tu­ren har fle­ra ex­em­pel. Man för­vå­nas över hur lätt det är att gå in i bubb­lan, i roll­spe­let. Det som är åskå­da­re i mig krym­per fort. VI möts i när­he­ten av Sa­lu­tor­get, sen är det ba­ra fram­åt. Man bör­jar strax se på om­giv­ning­en med and­ra ögon, allt ver­kar skar­pa­re nu, har en li­te främ­man­de ka­rak­tär. De in­le­dan­de ha­rang­er­na hos stal­kern hand­lar om be­sö­ka­re, om dem som kom­mer från ytt­re rym­den ...

Jag har ald­rig rik­tigt kun­nat fö­re­stäl­la mig dem, men tan­kar­na knac­kar fram käns­lor hos oss som går där. Hos mig, jag kan ba­ra ta­la för mig själv. En känsla av stor mot­tag­lig­het, med fläck­vi­sa in­slag av pa­ra­noia in­fin­ner sig. Vi är iakt­tag­na, an­ty­der stal­kern när vi pas­se­rar en bygg­nad som bli­vit ett av Åbos land­mär­ken. SÅ le­der han oss till det som pjäsen – om det är det vi ska kal­la den – an­ty­der i ti­teln: till de grö­na väg­kan­ter­na. Men först träng­er vi oss för­bi en kvin­na med en gans­ka stor hund, eki­pa­get stan­nar kvar i mitt minne. Och två ung­do­mar i ex­akt li­ka­da­na jog­ging­klä­der pas­se­rar, vän­der sig om gång på gång, tit­tar ny­fi­ket. Kanske be­sö­kar­na från ytt­re rym­den maske­rar sig som jog­ga­re.

– Det är en helt an­nan sak att va­ra in­ne i ske­en­det än att stå bred­vid och iakt­ta, sä­ger stal­kern. Han har en stark ka­ris­ma, han är pil­grim, pro­fet och ute­lig­ga­re i en och sam­ma per­son. Han har en au­ra av oåt­kom­lig­het, han blir en bild av en be­lä­gen­het – min, av allt att dö­ma. NÄR vi är ung­e­fär halv­vägs in­ne i fö­re­ställ­ning­en (den be­döm­ning­en gör jag ef­teråt, just då är jag in­su­gen i vand­ring­en) kom­mer vi till ett hus, som jag vagt viss­te att fanns där mitt i det vild­vux­na, mel­lan de upp­tram­pa­de dam­mi­ga sti­gar­na. Dit fram har jag ald­rig vå­gat mig, men nu är jag där.

Men vi ska vi­da­re till Rum­met, där man ska få sin in­ners­ta öns­kan upp­fylld. Om man har en så­dan, om man kan for­mu­le­ra den. Om man vå­gar. Och: det rum­met byggs upp fram för vå­ra ögon, vi får gå in i det en ef­ter en. Vi be­fin­ner oss i en säll­sam, lätt hyp­no­tisk sin­nes­stäm­ning. TAN­KEN som kom­mer för mig där­in­ne är, tyd­lig och klar: ”Jag mås­te va­ra som en my­ra!”. Och den ska in­te tol­kas torf­tigt me­ta­fo­riskt som en upp­ma­ning till ar­be­te och flit, det är i stäl­let den sto­ra käns­lan av att va­ra ett bland al­la liv i uni­ver­sum.

Den in­ver­kan ha­de vand­ring­en på mig. Men jag tillät mig ock­så att som te­a­ter­kri­ti­ker fun­de­ra på hurudan upp­lös­ning­en på fö­re­ställ­ning­en skul­le bli. Att vi skul­le dum­pas som grupp på sam­ma stäl­le där vi bör­ja­de skul­le ju tri­vi­a­li­se­ra he­la re­san. VIL­LE Kur­ki och Tom­mi Sil­ven­no­i­nen som till­sam­mans be­ar­be­tat tex­ten (och den för­ra har den kon­kre­ta stal­ker­rol­len och den se­na­re har re­gis­se­rat) har tänkt ut det vack­ra­re. Led­sa­ga­ren in­stru­e­rar var och en av oss sär­skilt, och grup­pen lö­ses upp.

Jag får en in­gi­vel­se att rö­ra vi led­sa­ga­ren, nud­da hans sol­ki­ga jac­ka, men vi ut­by­ter ba­ra en snabb blick och så be­ger jag mig hem, in­ne­slu­ten i en kos­miskt il­lu­sions­lös ... in­te väl­vil­ja, kanske, men en stor och djupt känd tyd­lig­het.

JUSSI VIRKKUMAA

PRO­FET EL­LER UTE­LIG­GA­RE. Han som tar led­ning­en i te­a­ter Grus Grus är Stal­kern som för en till Zo­nen. Text­för­la­gan är brö­der­na Stru­gat­skijs ”Pick­nick vid väg­kan­ten”, mest känd ge­nom Tar­kov­skijs fil­ma­ti­se­ring. Men fö­re­ställ­ning­en blir ett säll­samt...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.