PLOCKAT

SKOGSBRÄNDER. Den heta sommaren 2018 har det brunnit mer än dubbelt så mycket skog som 2014, men för att hitta motsvarande torka verkar meteorologerna behöva gå tillbaka till 1955. Det som nu flammat upp är skrämmande, i synnerhet om det förebådar klimatförändringens följder, men än så länge är det för sällan för att motivera de våldsamma investeringar och driftskostnader som egna brandflygplan skulle kräva.

(...)

Historiskt sett är det framför allt barrskog som har brunnit. I lövskogarna blir de flesta trädens kvistar och löv en näringsrik mull med mycket växtlighet som hämmar bränder, men i barrskogen tar nedbrytningen längre tid och råhumuslagret blir ofta tjockare och torrare. Risken för att barrskogen ska börja brinna är därför betydligt större – förr i världen verkar intervallen mellan bränderna ha varit tre-fyra gånger längre i lövskogen än i barrskogen.

I Axel Cnattingius läsvärda skogslexikon 1894 (som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien gav ut i faksimil häromåret) heter det:

”Brandmantel kallas det löfträdsbälte som vid en större skogsanläggning omgifver eller i rutnät genomskär barrskogen för att dymedelst skydda denna att i sin helhet förstöras af skogseld.”

Genom att blanda löv och barr kan man göra det svårare för elden att få fäste och underlätta bekämpningen när olyckan är framme.

Problemet är att viltskadorna hämmar blandskogen. Älgexplosionen sedan andra världskriget har varit granåkrarnas bästa bundsförvant. Om skogsbruket ska gå mot mer blandskog måste staten och jägarna hjälpa till att dra ner älgar, hjortar och rådjur till rimliga nivåer. Skogens mångfald och uthållighet skulle tjäna på mer ansvarsfull jakt.