Patrik Drake: Teatern finns till för publiken
» Teatern måste ha respekt för sin publik och för publikens önskemål, säger regissören och teaterchefen Patrik Drake. I år firar han 40 år i branschen och inleder sitt tolfte år som chef för Björneborgs stadsteater.
Publiken är inte dum i huvudet. Vill folk ha musikaler och farser så ska teatrarna ge dem det.
Det säger Patrik Drake, regissör och chef för den nyrenoverade stadsteatern i Björneborg.
Drake var chef för Åbo Svenska Teater åren 2000-2006.
– Det är inte så att publiken finns till för teater, det är teatern som finns till för publiken. Det är en av mina principer som teaterchef, säger Drake.
DEN PRINCIPEN har gett resultat. Under hans snart tolvåriga chefsperiod har Björneborgs stadsteater varit publikmässigt den framgångsrikaste teatern i sin storleksklass.
Drake säger att han genom åren utvecklat en egen teori om relationen mellan dem som gör teater och deras publik. Han kallar den för 80/20-modellen.
– 80 procent av teaterfolket vill göra pjäser som bara 20 procent av publiken vill se. Men bara 20 procent av teaterfolket vill göra pjäser som 80 procent av publiken gärna vill se.
Att säga så är naturligtvis tillspetsat erkänner Drake, men som en förenkling av teatervärldens verklighet stämmer det förbluffande väl.
– Och så här har det varit så länge jag varit med. Mycket har förändrats under 40 år, men inte detta.
80 procent av teaterfolket vill göra pjäser som bara 20 procent av publiken vill se. Men bara 20 procent av teaterfolket vill göra pjäser som 80 procent av publiken gärna vill se. Patrik Drake, teaterchef i Björneborg
PATRIK DRAKE föddes 1954 i Tavastehus där hans pappa Knut förestod restaureringen av Tavastehus slott. Familjen bodde på själva slottet och rörelsefriheten var begränsad eftersom delar av området på den tiden fungerade som fängelse.
– För att bryta isoleringen lite anmälde min mor mig till en teaterklubb. Jag var tio år gammal, och på den vägen är jag.
EFTER ATT HA TAGIT studentexamen i Åbo, dit familjen flyttat på grund av pappans jobb, övervägde Drake först att studera juridik. Men efter att ha kastat ett öga på litteraturen som skulle läsas för inträdesprovet insåg han att det inte var något för honom.
I stället sökte han in till den dåvarande Teaterskolans regiutbildning. Året var 1974 och Drake var den första finlandssvensken som började studera på den då rätt nya utbild- ningen, som på den tiden tog fyra år i anspråk.
UNDER SIN KARRIÄR har Drake jobbat på de flesta finlandssvenska teatrarna och på ett stort antal finskspråkiga.
Sin första chefspost hade han vid barnteatern Teatteri Hevosenkenkä i Esbo dit han kom efter att ha upplevt en personlig kris.
–Jag funderade mycket på vem jag är och vad jag vill med teatern. Sedan kom ett erbjudande om ett regiuppdrag på Hevosenkenkä, och där, på en barnteater, kände jag att jag kommit rätt.
Drake säger att det fanns något speciellt i mötet med barnpubliken och detta speciella återgav honom lusten att jobba med regi.
MEN TILLBAKA TILL relationen mellan teatern och dess publik. Drake säger att den teatersyn som var rådande under 1970-talet på teatrarna i dagens perspektiv känns fullständigt dum.
– På den tiden var teaterfältet genomsyrat av vänsterrörelsen och av taistoiter. Man ansåg att man var lite fiffigare än publiken och att publiken på något sätt måste undervisas, att teatern på något sätt måste berätta för dem vad de är för ena och hur de ska tänka.
Eller så struntade man helt enkelt i publiken.
– Jag minns en föreställning som spelades i Oravais. Vi hade sex personer i publiken. Under föreställningens gång lämnade fyra lokalen och bara två satt kvar till slutet. En av dem var en anställd på teatern, den andra hennes väninna. Men det kvittade – vi gjorde ju konst!
I DAG SER INTE Drake teatern som något som har ett självändamål. Han ser snarare teatern som en plats som publiken själv väljer att komma till.
– Man måste ha respekt för människor, oavsett vad de är för ena.
Drake säger att han inte vill sätta etiketter på publiken eller kategorisera dem på något sätt i en grupp med ”dummare” åskådare och en annan med ”fiffigare” åskådare. På hans teater serveras ett smörgåsbord, där finns något för alla och varje åskådare är betydelsefull.
DRAKESÄGER att 1990-talets ekonomiska nedgång fick teatrarna att inse att de behöver spela en repertoar som intresserar en betalande publik.
– Det har nog skett en viss förändring i kulturklimatet kan man säga.
Men trots att mer lättsamma pjäser, såsom farser och musikaler, blivit salongsfähiga kvarstår fenomenet med 80/20 säger Drake.
– Trots att mycket har förändrats så finns denna märkliga inställning kvar, att det på något sätt är finare att spela tunga dramer, och att man på något sätt prostituerar sig om man spelar publikfriande musikaler.
VARFÖR DET ÄR SÅ har sin förklaring, säger Drake. Det handlar om att skådespelarutbildningen stannat kvar i gamla tankemönster.
– De nya skådespelarna hjärntvättas av utbildare som för vidare sina egna gammalmodiga inställningar och attityder.
Drake säger att han i Björneborg har förmånen att ha mycket fina skådespelare, men det rynkas ändå lite på näsan då det ska spelas musikal – trots att skådespelarna helt tydligt tycker om att medverka i dem, och helt tydligt tycker om då publiken strömmar till.
– Man hör i branschen ofta sägas att vi ska erbjuda publiken det de inte visste att de ville ha. Men man kan inte tvinga folk att gå på teater.
DRAKE SÄGER att det är i teaterutbildningen som en attitydförändring behövs.
– I själva verket borde hela utbildningen ändras. Den borde inte vara en magisterutbildning utan en treårig yrkesutbildning.
Den som har talang har det oavsett utbildning, säger Drake.
– Teaterskolan ska vara till för att ge de yrkesmässiga förutsättningarna, inte något låtsasakademiskt. Men jag vet att det här aldrig kommer att ändras.