Enorma myror, öl och snabba motorcyklar
FILMEN. Åbobördiga bröderna Mäkilaakso, Mika (musik) och Marko (manus och regi), har kreerat en hyllning till femtiotalets ”creature feature” och b-filmsgenren. En hyllning som blev en parodi. Men med glimten i ögat, regissörens och filmens.
Filmen heter ”It came from the desert” och är inspirerad av ett datorspel med samma namn.
UNGDOMAR, motocrossfantaster, har stor supfest mitt i öknen. Två pojkar och en flicka hittar lite av- sides en nedlagd underjordisk (militär?) forskningsstation. Med sin stank av etanol väcker de myror stora som husvagnar till livs. Vetenskapsmän har i kalla krigets skugga skapat monstren med hjälp av strålning eller DNA eller något från en meteorit som ramlade ner i den här öknen året 1951. Nu vill myrorna ha alkohol och människobarn marinerade i sprit serverade på en bricka för att kunna fortsätta fortplanta sig. Nu gäller det för ungdomarna att kicka igång sina motorcyklar och fort som fan ta sig hem till mamma
It came from the desert
•
Finland/Storbritannien/Kanada 2017
•
Regi: Marko Mäkilaakso
•
Manus: Marko Mäkilaakso, Hank Woon Jr., Trent Haaga
•
I rollerna: Harry Lister Smith, Alex Mills, Vanessa Grasse, Mark Arnold
•
1:31 F12 och pappa.
HUVUDPERSONERNA är en beläst tafatt men skicklig mekaniker, hans vän, ölpimplande, snygg och relativt korkad och en vacker flicka med skinn på näsan, begåvad och med sunt förnuft. Resten av gänget har eljest bara röd nacke.
Interiörerna i filmen om jättemyrorna är inspelade i Åbo. Den amerikanska öknen och småstaden är filmade i Spanien med brittiska skådespelare som låtsas vara amerikanska tonåringar. Huvudrollerna spelas precis så som konceptet förutsätter. Harry Lister Smith, Alex Mills och Vanessa Grasse har alla erfarenheter från teveserier, och biroller i kända filmer.
SPECIALEFFEKTERNA är i sammanhanget alldeles ypperliga; till saken och genren hör att monstren skall vara skrattretande. Mera genretypiskt; en huvudlös historia och många klichéer. Karaktärerna är endimensionella och fattar osannolika beslut.
Med små medel har filmmakarna åstadkommit ett imponerande resultat, bättre än mången Hollywoodproduktion med hundrafalt större budget.
Ingen väntar sig engagerande personer i en löjlig historia, eller att äldre folk ska förstå insidervitsarna, ens de intelligensbefriade ordvändningarna. Attityden är självironisk och också detaljerna i bilderna och i den klassiska dramaturgin glädjer. Filmen avslöjar upphovsmännens ogrumlade kärlek till femtiotalsgenren, till datorspelen och till mediet – film. Alstret är därmed intressant och med förbehåll sevärt.
Attityden är självironisk och också detaljerna i bilderna och i den klassiska dramaturgin glädjer.