Inspirerande säsongstart med tonal 1900-talsmusik

KONSERTEN. Leif Segerstam inledde sitt sista år som Åbo filharmoniska orkesters chefsdirigent med ett intressant program som hade lockat en fulltalig publik till Konserthuset. Torsdagskonserten (som bisserades följande dag) bjöd på hörvärd och välspelad musik.

MAN STARTADE med Arvo Pärts ”Cantus in Memoriam Benjamin Britten” (1977) som skrevs året efter den brittiske tonsättarens frånfälle. Musiken börjar skirt i stråkarna till en uppfordrande klockklang, och allt rör sig varligt framåt, alltmedan registret småningom mörknar för att till sist klinga i djupt läge. Verket är tydligen det första som tonsättaren skrev i sin bekanta nyenkla stil, som har fascinerat så många lyssnare. Tidigare sysslade han med betydligt modernare stilar. Orkesterns stråkar musicerade noggrant och försiktigt och fick stycket att fascinera åhöraren.

Esten Eduard Tubin (1905-1982) var framför allt symfoniker och hann färdigställa tio symfonier och börja på en elfte. Stämningarna i dem är ofta karsk och ljudlig utan att ändå vara aggressiv. En hel del ljud i orkestern var det också i tonsättarens Kontrabaskonsert (1948), som orkesterbasarnas stämledare Mikko Multamäki tolkade med fräschör och bra teknik. Det drygt 20 minuter långa verket spelas utan avbrott

Det himmelska livet

•

Symfonikonsert to 6.9 i Konserthuset

•

Åbo filharmoniska orkester

•

Dir: Leif Segerstam

•

Sol: Mikko Multamäki, kontrabas & Essi Luttinen, sopran

•

Pärt, Tubin, Mahler men kan indelas i tre kontrasterande avsnitt. Verket innehåller inga speciellt besvärliga spelsätt utan framskrider ganska normalt, inte särskilt lyriskt men välljudande. Solo på kontrabas är ingen lätt match, men här och nu noterade jag inga egentliga avdrag ifråga om renhet eller korrekthet. Bravo!

GUSTAV MAHLERS fjärde symfoni, G-dur (1899-1900) avslutade konserten vänt och vackert spelad. Av någon anledning fastnade jag på torsdagen närmast för spelet i första satsens gemytliga vändningar. Segerstam fick här fram så särdeles bra nyansskiftningarna och små tempoväxlingar. I andra satsen spelar konsertmästaren på en violin med alla strängarna stämda ett tonsteg högre. Musikern föreställer här vännen Haim, en speleman i folkdiktningens värld. Här blev det lite fniss i publiken, kanske också i orkesterleden.

Den långa tredje satsen blev skönt formulerad i musikernas spelning och dirigentens anvisningar, och dess huvudsakliga lugna mönster blev fint presenterat. I slutet av satsen får man alltid se upp med det stora utbrottet i full orkesterprakt. Det satt där det skulle och kunde ha väckt sömninga lyssnare…

Finalen är symfonins finaste sats, inte minst på grund av den här hörda sopransolisten som sjunger Das himmlische Leben, långa stycken ur Des Knaben Wunderhorn-samlingen. Vår duktiga sopran Essi Luttinen sjöng sitt innerliga sångparti med den äran; nyanserat, alldeles rent och med den barnsliga glädje som satsen bjuder på. Hon hör till våra mångsidigaste sångare som har testat på flera olika genrer.

FILHARMONIKERNAS spel i fyran var i stort sett helt bra, trots vissa små intonationsmissar. Träblåsarna måste få särskilt beröm, de spelade fantastiskt inspirerat.

Leif Segerstam dirigerar alltså vår orkester hela höstsäsongen och vårsäsongen, men efter det avslutar han sin lyckade sejour i Åbo. Men dit är det ännu långt. Ingen har hittills som han lyckats fylla Konserthuset gång på gång. Intresset för konstmusiken tycks inte avta, och det är ju fint.

Intresset för konstmusiken tycks inte avta, och det är ju fint.