Hydrobiolog kollar läget utanför Dalsbruk
» Hydrobiolog Catherine Munsterhjelm har på Falkö-föreningens uppdrag granskat hur havet utanför Dalsbruk mår.
Det är mycket man kan göra själv för att motarbeta att havsvikarna växer igen.
Det säger hydrobiolog Catherine Munsterhjelm som i nästan en vecka har åkt omkring i Dalsbrukstrakten och med krattor och vattenkikare karterat vattenväxterna på mjukbottnar. Det ger en snabbare bild än att dyka.
SOMBÅTFÖRARE har hon haft Dalsbruksbon Johanna Salokannel, ordförande för Falkö-föreningen som gärna vill ha reda på hur Falkö- och Bruksfjärdarna egentligen mår.
Senare i höst presenteras en rapport som Munsterhjelm gör på basis av sina undersökningar.
– Visst är vattnen övergödda men jag har sett långt värre igenvuxna vikar, till exempel i Raseborg. Vad gäller blågrönalgs- och trådalgsläget i Ingå har sommaren varit värre än vad jag kan minnas. Allt solsken fick vattenväxterna att skjuta fart.
VATTENÄGARE kan göra en hel del mer än sucka över Rysslands utsläpp eller Östersjöns allmänna övergödning.
– Man kan se till att inga näringsämnen rinner ner i vattnet, man kan kratta i land och kompostera lösliggande trådalger och se till att inte heller näringsämnen från komposten läcker ner i havet, man kan slå vass och kompostera bladmassan.
– Sedan kan man sakta in farten då man kör över grunda, mjuka bottnar för att inte bottenslammet ska virvla upp. De näringsämnen som redan finns i bottnen ska vi låta vara kvar. Muddring ska övervägas noga, säger Munsterhjelm.
HON HAR VARIT med och kartlagt havsområden i Raseborg och upplevt hur strandägare var intresserade av att få veta vad de kunde göra.
– Det stod folk på bryggorna överallt. Men ovetskapen var stor. Till exempel hade en man kört runt,runt med sin aktersnurra för att syresätta vattnet men i själva verket hade han bara grumlat upp bottnen.
– På ett annat ställe hade en familj nogsamt sprutat Roundup på all växtlighet på sin starkt sluttande strandtomt, så barnbarnen inte skulle få fästingar. Men ogräsgiftet nådde säkert havet i någon form.
– Beträffande avloppsreningsverk så kan man åtminstone säga att det är viktigt att de inte läcker, inte släpper förbi orenat vatten.
EFTERSOM övergödningen antagligen fortsätter så kan vi väl vänta att vikarna växer igen allt mera?
– Tyvärr är det väl så. Men om vi får renare vatten kan havet återhämta sig snabbt. Havet har egna ”reningsanläggningar” i form av undervat- tensängar med till exempel kransalger. Några sådana ängar har jag inte hittat här, bara mindre förekomster. Ängarnas växter kan ta näring både ur bottnen och ur havet så vattnet ovanför dem är ofta kristallklart.
– De här ängarna, liksom bandtångsängar, klassas som starkt hotade naturtyper. Om någon vet var sådana ängar finns så ta kontakt, hälsar Catherine Munsterhjelm.
VATTENVÄXTER i sig är inte negativt, tvärtom, men massförekomst är något annat. Och massförekomst blir det av näringsgynnade arter då näringen en gång finns.
En del vattenväxter, så som axslinga, är så duktiga överlevare att det räcker med att lämna en bit kvar i havet så blir det snabbt en ny planta. Med andra ord bör absolut hela växten tas upp på land om man vill minska beståndet.
JOHANNA SALOKANNEL säger att hon på några dagar har lärt sig massor om hur havet utanför Dalsbruk mår. Värst igenvuxen var Röviken.
– I Falkö-föreningen har vi nu 170 medlemmar som är verkligt intresserade av vad som kan göras för bättre vattenkvalitet. Till exempel skulle vi vilja ha reda på hur strömmarna går. Blir alla näringsämnen som släpps ut här kvar och skvalpa mellan holmarna eller förs det längre ut till havs, undrar hon.