En Astrid som rör till tårar
FILMEN. En film som är inspirerad av Astrid Lindgrens ungdom, står det i förtexterna.
Vad som är historiskt rätt eller vad som eventuellt är påhittat eller utelämnat är totalt egalt. I fängslande ”Unga Astrid”. Denna berättelse om en ung kvinna, 16 år i mitten av tjugotalet fascinerar och rör till tårar.
DET ÄR EN elegant episk berättelse berättad i stort sett kronologiskt, undantaget 1987 när Astrid Lindgren får säckvis med beundrarpost, från barn. Teckningar, brev, ljudkassetter – barnrösterna interpunkterar berättelsen framöver.
En ung Astrid hittar på och berättar fantastiska, fantasifulla berättelser för sina syskon, oupphörligen så länge hon får vara hemma, med sin kärleksfulla familj.
Astrid Ericsson är tonåring i en liten by i Småland. Familjen är religiös, familjen är beroende av församlingen, som aktiva medlemmar och som odlare av församlingens mark. Skolflickan Astrid är duktig på att skriva och hon får tjänst som sekreterare på lokaltidningen.
Hon är så duktig att snart skriver
hon artiklar och chefen beundrar henne, inte bara hennes skrivkonst. Han beundrar till den grad att han, den trettio år äldre och gifta mannen med åtta barn fuskar med preventivmedlen.
KATASTROF. För att dölja det otänkbara, att vara med barn utanför äktenskapet, skickas Astrid till Stockholm och sekreterarskola. Av en nyvunnen väninna får hon höra om tillfällig adoption i Danmark. Det tillfälliga drar ut på tiden, tre år.
Astrid Lindgren har själv sagt att dessa år och dessa plågsamma händelser var avgörande. Och filmens berättelse slutar här. Vi vet i stor vad som hände sedan, att hon skrev alla de älskade genialiska barnböckerna. Att hon blev ett hela världens samvete och en bestämd humanist.
PERNILLE FISCHER Christensen visar allt det mellan raderna. Hon har gjort långfilm tidigare och tilldelats pris på festivalerna som räknas.
Hon är konsekvent i berättelse och premiss. Hon är onekligen engagerad i sin berättelse, och om hon hittar på så gör hon det med respekt.
Likt Astrid står hon för vad hon gör eller säger. Och skriver. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en lort.” (Astrid Lindgren)
MUSIKEN ÄR inte påträngande, ej heller det vackra fotot i stad och i by och skådespelarinsatserna är av högsta kvalitet. Med genialisk filmberättarteknik blir tolkaren av Lasse treåringen en otrolig skådespelare; som trilsk eller glad eller ömhetsträngd, helt fantastiskt.
Porträttören av Astrid själv, Alba August, lyser och hon visas och ses gärna i närbilder. Hennes Astrid är stark. Astrid tror på sig själv, hon är levnadsglad trots allt (se henne dansa), hon tror på kärleken; ett barns kärlek, en moders kärlek.
”Hur kan du känna barnen så bra, det var ju länge sedan du själv var barn”. En av de många kloka frågorna barnen ställer den fantastiska berättelsen igenom. Och sången i slutet är helt fantastisk.