Med den lilla

Det är en vacker sensommardag då den lilla snubblar fram på gräset intill vägkanten fastklamrad vid mina pekfingrar – sådär som bebisar gör då de blivit nyfikna på gåendets konst.

– Är det hans allra första steg? utbrister en äldre förbipasserande dam till mig.

– Ja, han försöker i alla fall, säger jag glatt tillbaka.

– Så underbart! svarar hon med ett stort leende på läpparna.

När vi idag är ute tillsammans – jag och den lilla – känns det som ett halvt liv sedan den kalla vintern då tog jag tog mina första stapplande steg som mamma.

I hemmets trygga vrå var jag okej med att stappla och falla. Pröva igen och långsamt hitta fotfäste. Men ute – inför andras bedömande blickar – var det svårare.

Jag hade drömt om hur underbart det skulle bli att strosa längs med ån med min sovande bebis i barnvagnen. Så där som de andra mammorna gjorde. Men min bebis hade andra drömmar.

Ibland hann jag precis ner till den istäckta ån då han med gastande hals vaknade och ville upp i famn. Ibland sov han tillräckligt länge för att jag skulle hinna pusta ut och riktigt börja njuta för att snart stå där med ett osäkert hjärta i halsgropen och panik i blicken. En blick som skamfylld bad omgivningen om förlåtelse för att jag ännu inte börjat vandra min mammavandring med stadiga steg.

Tyvärr verkade få vilja befria mig från skammen. Några tittade lite oroligt. Några olyckligt. Några som om de ville ta min vagn och rädda bebisen ifrån mig.

Skam över den som ännu inte kan.

Men skam den som ger sig. Eller ja, som förälder har man kanske inget annat val än att fortsätta stappla och falla för att långsamt hitta fotfäste. Så jag fortsatte. Till- sammans med min lilla. Och någonstans på vägen började jag ta allt tryggare steg. Sällan med den lilla i vagn, men desto mera i famn. Och nu allt mer sällan i famn och allt oftare hand i hand. Nu är det den lilla som snubblar och stapplar, men frimodigt och glatt. Helt utan skam.

Och det är väl inte så konstigt. Då han far fram med sin lilla hand i min möter han uppmuntrande blickar och heja-rop. Omgivningen tycker att det är gulligt och charmigt att han inte riktigt kan – men att han vill och vågar.

Jag tror att den äldre damen är sinnebilden för hur Gud ser på oss då vi tar våra första stapplande steg med något vi ännu inte kan. Jag tror att han hejar och ropar som den vildaste hejarklack.

Men i en värld där heja-ropen vanligen går till den som redan kan är det svårt att höra Guds röst. Ja, i bruset av alla röster som säger att vi redan borde kunna behöver Guds hejarklack all förstärkning den kan få. För vad är väl vackrare än en människa som vågar?

Tänk om vi kunde se på varandras stapplande första steg med samma kärleksfulla, uppmuntrande blick som på barnet som lär sig gå? Då vi blir föräldrar för första gången. Då vi börjar studera vid en ny skola. Då vi börjar jobba med något nytt. Då vi vågar något vi inte kan.